Cinderalley

BLOGGEN HAR FLYTTAT

2011-07-06T20:52:00.000-07:00

Ni är fortfarande alldeles för många som kikar in här dagligen, så vi tar det igen. Nya bloggen finns här:

www.cinderalley.com

So long, Blogger!

2011-06-30T21:06:00.000-07:00

Ni vet ju redan att jag har funderat på att byta bloggplattform ett tag. Gårdagens Blogger-fail var spiken i kistan. Nu flyttar vi. Ni hänger väl på?

Nya bloggen finns här:
WWW.CINDERALLEY.COM

Älskade hem

2011-06-29T19:07:00.001-07:00

Om det var någon som undrade hur vi bor så kan jag berätta att det här huset är 200 kvadratmeter ren kärlek. Det slog mig nyss när jag satt här vid matsalsbordet och läste, så jag tänkte dela med mig av min utsikt. Det vill säga vårt vardagsrum. Ärvda tikimöbler från 50-talet, discokula, öppen spis och ingen TV - precis som jag vill ha det.

Och som vanligt när man tar kort hemma hos mig kan man leka hitta-katterna efteråt. En är lätt. Hittar ni den andra?

High five på den

2011-06-29T17:08:00.000-07:00

I ett svagt ögonblick klickade jag häromveckan hem ett par vita stretchjeans från Hot Topics nätbutik. Sen dess har de legat orörda i den vita sektionen av min färgsorterade garderob, som jag egentligen inte vet varför jag har, eftersom jag aldrig lyckas hitta användningsområden för vita kläder.

Men idag bestämde jag mig för att det var dags. Har hittills haft på mig de vita jeansen i 9 timmar, och de är fortfarande vita. Annars skulle man ju kunna tänka sig att jag alltid har svart på mig av en anledning. Typ att jag är skitdålig på att hålla mig hel och ren, och svart är en mycket förlåtande färg. Fast riktigt så illa är det ju inte, har jag fått bevis på nu. Åt till och med tomatsås på lunchen - och inte en droppe på byxorna.

Bättre än öl

2011-06-28T21:32:00.000-07:00

Igår imorse fick jag ett sms från min man där det stod: "I have a surprise for you, you're going to be so happy!"

Sen tillbringade jag större delen av dagen med att försöka lista ut vad det kunde vara, men inga av ledtrådarna han gav hjälpte. Efter jobbet åkte jag direkt till en middag med 10 tjejkompisar, och inte heller de kunde lista ut det. Ledtrådarna var att det var någonting så stort att det knappt fick plats i bilen, samt att det var något jag använder varje dag, under större delen av dagen. Efter att ha uteslutit till exempel skor, luft, dator, stol, skrivbord och en hel del ännu mer långsökta alternativ gav vi upp.

Sen kom jag hem och möttes precis innanför dörren av detta:

En vattenautomat! Eftersom jag dricker 4-5 liter vatten om dagen och kranvattnet här är helt odrickbart var det kanske den bästa överraskningen någonsin. Nu slipper jag kånka hem stora tunga vattendunkar från affären, och slipper komma ihåg att fylla på dem när de börjar ta slut. För en smärre summa varje månad får vi nu vatten levererat ända fram till ytterdörren, och det är alltid kallt och färskt. Och vattenbehållarna återanvänds, så hela grejen är dessutom försvarbar ur en miljösynvinkel. (Företaget som levererar vattnet borde för övrigt anställa mig som talesperson, ni hör ju hur mycket positivt jag har att säga om det!)

Jag tror inte att svenskar i allmänhet inser vilken jäkla lyx det är att kunna dricka kranvattnet, och att det dessutom smakar bättre än allt flaskvatten i Amerika. Det insåg i alla fall inte jag innan jag flyttade hit. Om det är något jag ska göra när jag är i Sverige i sommar så är det att dricka vatten direkt ur kranen. Fram tills dess får jag nöja mig med min sprillans nya vattenautomat.

Veckans solnedgång

2011-06-27T23:02:00.000-07:00

Det var ett tag sen vi körde en Veckans solnedgång här på bloggen. Jag har helt enkelt inte varit nere vid stranden under sen eftermiddag speciellt mycket på sistone, men det ska det bli ändring på nu. Så här såg det ut över Ponto Beach igår kväll. För övrigt samma strand som vi gifte oss på.

26 juni, 2011. La Costa, CA.

En ganska otrevlig incident

2011-06-26T22:47:00.000-07:00

Det är fredag och jag är på väg hem från jobbet. Kör lugnt och ostört längs en väg med flera stoppljus, nöjd över att ha grönt ljus hela vägen. Då ser jag plötsligt en man som promenerar rakt över den hyfsat vältraffikerade vägen utan att se sig omkring. Det finns inget övergångsställe i närheten och han är uppenbart medveten om att jag har grönt ljus och inte han - han har liksom ett litet överlägset leende på läpparna som säger att han minsann besitter makten att få alla bilar att stanna genom att bara fortsätta gå.

Jag har mycket svårt att acceptera sånt här beteende - det är respektlöst, olagligt och dessutom farligt för alla inblandade - så jag trycker gasen i botten och styr siktet rakt mot mannen. Här kan inflikas att jag verkligen inte är en aggressiv person - jag blir ibland bara så himla trött på idioter som tar sig friheter. Jag tvärnitar i alla fall precis framför honom och tutar demonstrativt högt och länge, för att verkligen understryka min poäng.

Då är det som att något totalt slår slint hos mannen, och han vänder sig mot mig med vansinne i blicken och häver ur sig den värsta harang av otrevliga förolämpningar som jag någonsin har fått riktad mot mig (däribland det mycket fantasifulla "FUCKING BITCH WHORE" - resten vill jag helst slippa återge i text). Detta sker alltså mitt i vägen där jag och bilarna bakom mig har grönt ljus och han inte ens har ett övergångsställe. Sen fortsätter han med att lyfta upp den flaska han håller i handen och - fortfarande hysteriskt högljutt - hota med att kasta den rakt igenom min vindruta. Jag gör vad vilken normal människa som helst skulle gjort - ger honom ett långfinger och kör vidare.

Ibland känner jag att den där rädslan för att bli skjuten medan jag kör kanske inte är så himla irrationell ändå. Men det är ju inte mitt fel att folk inte klarar av att följa enkla trafikregler. Hur gör ni - låter folk komma undan med sina dumheter, eller konfronterar dem?

Matdokument från frityroljans förlovade land

2011-06-26T09:12:00.000-07:00

Jag nämnde ju att den friterade maten på Del Mar Fair förtjänar ett eget inlägg, så here it goes. En liten illusterad sammanfattning av vad som händer när mycket sjuka hjärnor får fri tillgång till en fritös.

Friterade cheeseburgare. Friterad varmkorv. Mmmhmmmm. (Lägg även märke till bubblaren "Pork Chop on a Stick". Mat som serveras på pinne är i regel en säker genväg till hjärtattack och bör undvikas till varje pris.)

Även: friterade grodben, friterad Kool-Aid, friterade Girl Scout cookies - eller varför inte en friterad chicken sandwich?

Min personliga favorit bland den osannolika skräpmaten är nog ändå friterat smör. Serveras med fördel (?) tillsammans med lite chokladtäckt bacon. Liksom, vad ska man säga? America - FUCK YEAH.

Soundtrack till inlägget.

Bungyjump och ölfestival

2011-06-25T23:30:00.000-07:00

Ni var ute på landet och drack nubbe, dansade kring stång och band blomsterkransar. Själv tog jag en halvdag på jobbet och mötte upp med Ilse och Tony för att åka till Del Mar Fair, en årlig sommartradition i San Diego. Det är som ett nöjesfält och en marknad där de har allt från stora konserter till mässor och bilshower och roller derby. Det är dessutom känt för sitt helt sjuka utbud av friterad mat.

Jag har marknadsfört parkhäng som världens bästa grej hos mina amerikanska vänner, så när vi hittade en liten park mitt inne på ölområdet tog vi tillfället i akt och satte oss på marken med våra drinkar. Perfekt!

Efter det spontana parkhänget gick vi vidare till San Diego International Beer Festival som råkade äga rum på mässan den här dagen. Där sprang vi in i Lane, Nikki och Stephanie som också var på finsmakarhumör.

Man betalade 32 dollar för ett litet glas på 1 oz (ungefär 30 ml) som man sen kunde gå runt och fylla på hur många gånger som helst hos någon av de hundratals bryggerierna som var på plats. Vi märkte ganska snabbt att man inte blir mindre full av att dricka ölen ur pyttesmå glas. Snarare tvärtom. Who knew?

Tre timmar och typ hundra ölshottar senare kände jag att det var dags att göra det jag ursprungligen hade planerat, nämligen att hoppa bungyjump (det stora tornet i mitten är bungytornet). Det var mäktigt som tusan att bara kasta sig ut över folkhavet under, men jag är samtidigt lite besviken på att all den där alkoholen totalt tog udden av adrenalinkicken jag hade hoppats på. Får gå tillbaka och göra om det när jag är nykter och skraj istället.

Sen åts det friterad mat för hela slanten. Den friterade maten på Del Mar Fair är i en klass för sig och förtjänar ett eget inlägg. (Själv åt jag icke-friterad pasta, men det gjorde sig inte lika bra på bild.)

Jamen, glad midsommar då

2011-06-24T09:02:00.000-07:00

Många utlandssvenskar jag känner verkar sakna Sverige lite extra kanske just idag. Själv förstår jag inte riktigt grejen med midsommar. Näst efter Valborg är det nog den högtid jag har svårast att motivera mig själv till att fira. Ja, sommar är trevligt, och det tycker jag man ska fira exakt varje dag hela sommaren. Men midsommar, precis som Valborg, känns mest som en ursäkt för hela landets vuxna att få supa sig svennefulla och bete sig ansvarslöst utan konsekvenser.

Jag misstänker att en stor del av bitterheten jag känner inför Midsommar och Valborg kommer från att under en tid ha jobbat på Systembolaget. Är övertygad om att självmordsstatistiken bland Systembolagsanställda skjuter i höjden under dessa högtider, vilket jag har full förståelse för. Som den som förser svenska folket med alkohol får man från första parkett se exakt hur vidrig den svenska suparkulturen är. Det spelar ingen roll om du är finanspamp eller A-lagare. På midsommar står vi alla likvärdiga inför monopolet.

Att döma av mängden midsommarbilder som i skrivande stund trillar in i mitt news feed på Facebook tvivlar jag dock på att någon kommer läsa detta. Hoppas ni har en trevlig kväll. Själv tänker jag nog dra till Del Mar Fair och hoppa bungyjump.

Så här firade jag midsommar 2007

Ett meddelande från kaloripolisen

2011-06-22T20:01:00.000-07:00

Ni vet hur man (eller det kanske bara är jag?) ofta lite i smyg hånar dumma amerikaner som sitter och trycker i sig en Big Mac och rättfärdigar det genom att dricka Diet Coke istället för vanlig Coke till? Det är lite sorgligt, men typ hela den amerikanska matkulturen tycks vara uppbyggd på det här tankesättet, som om folk dagligen ställer sig frågan: "Hur ska vi kunna äta så mycket skräpmat som möjligt utan att bli tjocka?"

Jag och Isaiah går ibland och äter på ett ölbryggeri/pizzaställe som heter BJ's. De har sjukt god lokalbryggd öl, och en massa annan mat än pizza - även om det mesta är en smula flottigt för min smak. Ganska nyligen införde de dock en lightmeny, där alla rätter innehåller mindre än 500 kalorier. Jag har aldrig räknat kalorier, men föredrar ändå fettsnål mat rent smakmässigt, så jag beställde en Medelhavspasta från lightmenyn.

Ganska snabbt fick vi svaret på hur de hade lyckats landa under 500-kaloristrecket. Nämligen genom att servera maten i miniportioner. Normalt sett är portionerna på amerikanska restauranger så stora att de räcker till två måltider. Men det blev ingen lunchlåda att ta med till jobbet nästa dag den har gången, om vi säger så. Själva maten var kanske inte lika flottig som resten av menyn, men att kalla den nyttig är nog också att överdriva.

Alltså, jag har inga problem med att restauranger inför speciella menyer för de som tänker på vikten. Det jag har problem med är när mat marknadsförs som hälsosam trots att den inte är det. Det är precis som att dricka Diet Coke och tro att man ska gå ner i vikt.

Annars då? Nä, sitter här och käkar lågkaloriglass bara.

(Och borde kanske måla naglarna.)

Kan inte bestämma mig för om jag ska skämmas eller vara stolt

2011-06-21T21:45:00.000-07:00

Katta Kvack kommer ut som Buffy-nörd, och jag blir läskigt sugen på att börja erkänna egna pinsamheter ur TV-serienördträsket.

Som till exempel att jag drev en egen fansite för den sliskiga Kalifornien-såpan Sunset Beach under några år när jag var yngre. Eller att jag ett år på Hultsfred mötte upp ett gäng fellow Sunset Beach-nördar och vi bytte hemmatryckta SB-tischor med varandra. Eller att alla sju säsonger av Gilmore Girls är det enda jag äger på DVD, och att jag har sett hela serien från början till slut säkert 10 gånger. Eller att jag en gång såg alla 13 säsonger av South Park på mindre än två veckor, och sen skrev en vetenskaplig analys om serien för en kurs jag läste på UCSD (och senare fick ett A på).

Men jag borde kanske nöja mig med att avslöja titeln på den b-uppsats i Medie- och kommunikationsvetenskap som jag skrev när jag gick på JMK, eftersom den är talande nog: "'Welcome to the S.H., bitch!' Verbala populärkulturella intertexter i TV-serien Gilmore Girls."

Japp. Jag är en nörd.

Vattenkatterna

2011-06-20T20:29:00.000-07:00

Båda mina katter är märkligt besatta av vatten, och inte sådär livrädda som katter brukar vara. Jag funderar lite grann på om detta är onormalt. Vad tror ni?

Exempel 1: Så fort jag tar ett enda litet steg i riktning mot badrummet kommer Ninja springande i full fart och kastar sig mot kranen. Sen sitter hon där och stirrar på mig tills jag sätter på vattnet, och hon kan sitta där och dricka direkt från kranen exakt hur länge som helst.

Exempel 2: Varje gång någon av oss duschar klättrar båda katterna upp på den övre kanten av duschkabinen och sitter där ovanför oss och dricker vatten ur våra händer.

Exempel 3: Ninja stjäl alla mina hårsnoddar och lägger dem i sin vattenskål. Jag försöker gömma hårsnoddarna men hon hittar dem alltid, så när jag vill sätta upp håret får jag först fiska upp en dyngblöt snodd från vattenskålen. Förstår inte riktigt tjusningen.

Exempel 4: Lilla Blue dricker helst vatten direkt ur vattenglas. Man får hälla upp det åt henne och ställa det på diskbänken. Detta fastän katternas vattenskål är precis nedanför.

Jag ska till Sverige!

2011-06-19T21:30:00.000-07:00

I fredags köpte jag äntligen min flygbiljett till Sverige, och det var med blandade känslor jag köpte en biljett istället för två. Att vi har väntat så länge med att boka beror nämligen på att vi har väntat på besked om huruvida Isaiah skulle ha möjlighet att följa med eller inte. Och så i fredags fick vi veta att han, på grund av omständigheter bortom vår kontroll, inte kan åka. Det är ledsamt, jag hade sett fram emot att ta med min man hem och visa honom Stockholm och skärgården och presentera honom för mina vänner och den del av släkten han ännu inte har träffat. Men så blir det alltså inte, åtminstone inte i år.

Jag reser i alla fall från Los Angeles den 10 augusti, och landar på Arlanda ungefär ett dygn senare. Alla berörda parter ombedes härmed att hålla sig i Stockholmstrakten under de tre sista veckorna av augusti. Jag tänker mig svenska aktiviteter som parkhäng och bada och dricka folköl. Nu håller vi tummarna för att vädret samarbetar.

En fredagsfest

2011-06-18T11:31:00.000-07:00

Igår var det Ilses födelsedag, och det firade vi i storslagen anda med grillfest, piñatas, på tok för mycket alkohol samt ett helt galet dansparty till fyra på morgonen. Så här såg det ut:

Svart hår med röda blommor i var kvällens vinnande koncept. Regina, Ilse och jag.

Piñatan såg ut som en miniversion av födelsedagsbarnet herself. Blandande känslor inför att behöva slå in skallen på sig själv, men det gick ju alldeles strålande.

Hur mycket jag än älskar den här bilden så gör den inte danspartyt rättvisa. Bästa danspartyt ever.

Deo-döden

2011-06-16T15:59:00.000-07:00

Ett litet tillägg till föregående inlägg: Min ömma moder skickar förutom ögonbrynspennor även deodoranter från Sverige. Det här är rent löjligt, men det GÅR inte att hitta bra deos här. Och då bor jag ändå i världens ledande konsumtionsland i en delstat med mer eller mindre sommarväder året runt. Man föreställer sig ju lätt att är det någonstans man borde kunna hitta kvalitetsdeodorant så är det i typ Kalifornien och Florida. Men eftersom USA är ett u-land maskerat som i-land ligger utveckligen på deofronten tydligen 10 år efter svensk standard. Allt jag har hittat här är platta torra stift som 1) lämnar vita fläckar på kläderna, 2) luktar gammal fot, och 3) totalt torkar ut överkänslig hud.

Ska det vara såhär?

Det här med ögonbryn...

2011-06-15T23:15:00.000-07:00

...är en fråga som engagerar mig, kanske mest för att jag inte har några. När jag var yngre hade jag naturligt mörka och tjocka Frida Kahlo-bryn, som jag förstås inte hade vett att uppskatta i de tidiga tonåren. Alltför ihärdigt mångårigt plockande har alltså resulterat i att jag numera knappt har några ögonbryn kvar. Det är det dock få som har sett bevis på, eftersom jag aldrig - aldrig! - skulle få för mig att gå någonstans utan att först måla dit ögonbrynen. Allt annat hade varit som att gå ut spritt språngande naken.

Men nu till mitt lilla dilemma. Jag har i många år använt samma ögonbrynspenna - från H&M:s eget märke, i färgen light brown. Eftersom H&M här inte säljer smink så har min mamma under de tre senaste åren med jämna mellanrum skickat en leverans ögonbrynspennor från Sverige. Och nu när jag är inne på den sista lilla stumpen av den allra sista pennan känner jag att det kanske är dags att gå vidare, om inte annat för att bespara min kära mor en massa onödigt besvär. Jag har visserligen letat ersättare förut, men hittills har jag inte lyckats hitta ens samma nyans som jag använt de senaste kanske åtta åren. Så jag har provat mig fram med mörkare nyanser.

Idag provade jag att först måla på mina vanliga, ljusare ögonbryn (vänstra bilden), och sen den mörkare nyansen jag testar just nu (högra bilden) - mest för att se kontrasten. Och till min förvåning märker jag att det inte är så stor skillnad. Men det kan inte stämma. I verkligheten upplever jag den mörkare nyansen som nästan svart, och blir helt chockad varje gång jag tittar mig i spegeln. Kanske är det bara min fantasi som spelar mig ett spratt.

En alternativ slutsats är att jag ägnar alldeles för mycket energi och bloggutrymme åt ett icke-problem, och att vilken färg man har på ögonbrynen egentligen är ganska oväsentligt. Jag vet inte. Vad tror ni?

Min tisdag i sammanfattning

2011-06-15T07:40:00.000-07:00

Nattliga våndor

2011-06-14T16:08:00.000-07:00

När jag har något stort och spännande inplanerat, till exempel en resa eller en flytt, så får mitt undermedvetna alltid totalt spel och freakar ur. Det här tar sig uttryck främst i mina drömmar, där det ena skräckscenariot efter det andra utspelar sig, och jag vaknar mer utmattad än jag var när jag gick och la mig. Och dessutom med en illavarslande känsla i magen.

När jag precis hade flyttat till Kalifornien drömde jag nästan varje natt att jag åkte till Sverige och hälsade på, och sen inte lyckades ta mig tillbaka till USA igen. Anledningarna och händelseförloppen var alltid olika, men resultatet detsamma, och jag vaknade kallsvettig mitt i natten mer än en gång.

Just nu pågår något liknande. Vi ska ju till Sverige i sommar och jag är eld och lågor över att få träffa alla vänner jag saknar. Men mitt undermedvetna är tydligen inte alltför optimistiskt inställt till det hela. De senaste veckorna har jag flera gånger drömt att jag är i Stockholm. I drömmarna ringer och sms:ar jag mina vänner men ingen svarar. Alla ignorerar mig. Jag styr upp en fest för att fira min hemkomst men ingen dyker upp. Till och med mina allra bästa vänner finns ingenstans att finna. Det hela är mycket oroväckande.

Hörrni Stockholmsvänner, om det är någon som läser den här bloggen, kan ni inte lova att försöka svara om jag ringer er någon gång i augusti sådär? Jag pallar inte att inte få sova på nätterna.

Bläck och järn

2011-06-13T22:08:00.000-07:00

Jag hoppas att ni inte är trötta på festivalbilder efter alla Vegas-inläggen. I så fall får ni blunda, för här kommer en liten sammanfattning i bilder av Ink-N-Iron. Sen blir det nog inte fler festivaler förrän tidigast i juli, om ens då. Kanske försöker jag lägga tid och pengar på något mer konstruktivt istället. Vad nu det skulle tänkas vara.

Vi kom till Long Beach samtidigt som Ink-N-Iron slog upp portarna för dagen. Väl inne hittade vi Michele och hennes nya man Jason, nyss hemkomna från sin smekmånad på Hawaii. Det firade vi med att stå framför en bil och bli fotade.

Den här gamla chevan har kanske världshistoriens snyggaste lack. Matt svart och rött glitter. Så ska jag måla min motorcykel - eller rättare sagt, så ska Michele och Jason måla min motorcykel, eftersom de har en lackeringsverkstad i garaget.

Ja, här sitter jag på en båt och dricker öl, helt casual.

The Creepshow spelade som sagt, och det finns nog inget band som gör mig mer sugen på att stå på scen igen. Särskilt eftersom Sarah som sjunger och spelar gitarr är typ fyra äpplen hög och ändå rockar röven av varenda snubbe som någonsin stått på den där scenen.

Inne på tatueringsmässan sprang vi in i Rene, Celeste och Crystal. Först hade jag tänkt tatuera mig, men jag är tillräckligt svensk för att inte vilja sitta inomhus när det är fint väder ute så det fick bli en annan gång.

Slutbetyg på dagen (eller vafan, på livet i allmänhet): tummen upp!

Jag = en pinsam groupie

2011-06-13T09:23:00.000-07:00

I väntan på att jag ska orka gå igenom resterande hundratal bilder från Ink-N-Iron tänkte jag i alla fall bjussa på gårdagens absoluta höjdpunkt. Creepshow spelade klockan 14, vilket är kanske den sämsta tiden på hela dygnet för en pepp spelning. Men eftersom det är ett av mina favoritband (liksom, hur kan man inte älska publikfriande supersvängig punkrock med ståbas och allsångsrefränger?) stod jag förstås längst fram och sjöng mig hes och lycklig hela spelningen.

När jag lite senare sprang in i hela bandet som stod och hängde vid merchbåset var jag förstås inte sen att ta tillfället i akt och få till en gruppbild. Fick stå där och skämmas över vilken töntig groupie jag är, men kunde ändå inte hålla mig från att fånle som en unge i en godisaffär. Sen fick jag en poster signerad av hela bandet, och sen åkte vi hem. Det avslutet var liksom svårt att överträffa.

Jag hjärta Creepshow!

On a boat

2011-06-12T11:30:00.000-07:00

Det här inlägget får ni läsa tidsinställt, för i skrivande stund befinner jag mig på Ink-N-Iron, en kombinerad bilshow, tatueringsmässa och punkfestival ombord på ångfartyget Queen Mary i Long Beach. Och är det något jag gillar är det punkrock, tatueringar och hot rods. Förra året hade vi hotellrum och tillbringade hela helgen på festivalen, men i år fick det räcka med en dag. Söndagen var ett ganska givet val eftersom Creepshow, Batmobile, Anti-Flag och Buzzcocks alla spelar idag. Peppen!

Så här såg det ut på Ink-N-Iron förra året:

Banden spelade både på båten och på land. Här nån spelning vi satte oss ner och kollade på, med Queen Mary i bakgrunden.

Obligatorisk båtbild med downtown Long Beach som backdrop.

Isaiah hittade en ny favoritbil. Jag hittade flera.

På nedre däck hittade jag Dalmiro, som gjorde flera av mina tatueringar när vi båda bodde i Stockholm och som nu bor i typ Spanien. Det fick bli ett ankare på armen. Kändes passande när vi var på en båt och allt.

Båt, öl och solsken är ändå en rätt fin kombination.

Bokslukarens återkomst

2011-06-11T19:04:00.000-07:00

Det verkat som att jag äntligen, efter nästan ett års torka, har återfunnit min läsro. Förra året var mitt sämsta läsår någonsin, med kanske 15 böcker utlästa på 12 månader - vilket är under all kritik för en litteraturvetare och bibliotekariedotter med ett mångårigt lässnitt på minst en bok i veckan. I år har varit om möjligt ännu sämre, med tre böcker utlästa under första halvan. Till mitt försvar var en av dem Roberto Bolaños tegelsten 2666, som är över 1000 sidor lång i inbundet format, men jag hör själv att det är en klen ursäkt. Jag läser i sängen varje kväll innan jag somnar, men är ofta så trött att jag bara kommer två sidor innan ögonen inte går att hålla öppna längre.

Det är i alla fall någon i familjen som läser...

Det är en smula ironiskt att det som krävdes för att jag skulle få tillbaka läsglädjen var att gå upp i arbetstid. Just nu jobbar jag närmare 10 timmar om dagen för att få allt gjort, och när jag kommer hem från kontoret efter att ha stirrat på en skärm hela dagen är det sista jag vill göra att slå upp min laptop eller sätta på en film. Så istället sätter jag på mig mjukisbyxor, häller upp ett glas vin, och sätter mig i soffan i vardagsrummet med en bok och en djup utandning, och sitter där tills min man kommer hem några timmar senare. DET är livskvalitet.

Så mycket livskvalitet till och med, att jag just nu är på väg att slå ihop laptopen och sätta vinet på kylning. Sen tänkte jag tillbringa hela lördagkvällen i soffan tillsammans med Alice Munros För mycket lycka som har legat på mitt nattduksbord i ganska många månader (trogna läsare vet ju att jag har en svaghet för novellsamlingar). Ni får för övrigt gärna tipsa om läsvärda nyutkomna böcker (på engelska, har liksom inte tillgång till svensk litteratur här) - jag har lite fallit ur samtidslitteraturloopen på sistone.

Och sen finns man inte mer

2011-06-10T10:47:00.000-07:00

Bilolyckor är något av det otäckaste jag vet. Igår när jag var på jobbet fick min kollega ett mms med en brinnande bil från sin fru som satt på altanen och bevittnade detta, som hände precis mitt över gatan från deras hus. En ung tjej passerade stillastående trafik och körde rakt in i en stolpe i hög hastighet. Bilen exploderade och tjejen dog. Hon var ett år yngre än jag.

Jag och Isaiah bor bara några kvarter från platsen där det hände, och när vi senare på kvällen skulle åka och hyra film var vägen runt olycksplatsen fortfarande avstängd. Trafikljusen och vägskyltarna byttes ut eftersom allt hade smält i explosionen. Och på väg hem passerade vi bärgningsbilen som fraktade bort bilvraket från scenen, och bara synen av den uppbrända, totalt demolerade bilen var som en iskall hand runt hjärtat. Förutom bagageutrymmet fanns det knappt någonting kvar. Det är det där med livet och den obarmhärtiga balansen igen. Jag kan inte hantera det.

Bild från Sign on San Diego

Parkhängsnostalgi

2011-06-09T22:48:00.000-07:00

Jag sitter och kollar igenom gamla bilder på min dator och det slog mig just hur sjukt mycket parkhängsbilder jag har. I USA sitter man över huvud taget inte i park och dricker öl, eftersom det är olagligt. Och jag kan sakna att sitta i Vitan ända tills soluppgången under ljumna sommarnätter och dricka folköl och lyssna på punk från någons bandare. Det känns lite som att det är det enda folk gör i Stockholm på sommaren.

I vilket fall som helst så är det ju lite slöseri att jag ska sitta på alla dessa fantastiska parkbilder utan att dela med mig. Så here it goes, the best of parkhäng 2005-2008. Klicka på bilderna för större versioner.

Vänster: Med Daniela och Liljen i Humlegården 2005.
Höger: Med Ida i Humlegården 2006. Märkligt nog är de här i princip de enda parkbilder jag har från de åren, och jag kan inte minnas att jag någonsin suttit i Humlegården förutom vid dessa två tillgällen.

Vänster uppe: En suddig bild på mig och Andrea i Vitan 2007.
Höger uppe: Jag och Sakke i Skinnarviksparken 2007. Dricker mousserande vin ur plastglas, mycket classy.
Vänster nere: Med Pippi, Fredde och Hanna i Rålis 2007, innan en Dropkick Murphy's-spelning. Och mitt hår var tydligen knallrött.
Höger nere: På en festival någonstans i Södertälje 2007, jag och Andrea igen.

Vänster uppe: Vid en kanal i Göteborg 2008, med Emelie och Hanna. Om jag inte minns fel var det här dagen vi kom på att vi alla tre heter Maria i mellannamn.
Höger uppe: Vitan, 2008. Här tyckte jag tydligen att det var en bra idé att dricka vin med sugrör direkt ur flaskan.
Vänster nere: Spexar loss det i Tanto (tror jag?) med Anna Nio 2008.
Höger nere: Ett av de sista riktigt bra parkhängen innan jag flyttade till Kalifornien. Vasaparken, sommaren 2008. Gruppbilder var liksom grejen.

Om att inte anpassa sig till idioti

2011-06-08T18:03:00.000-07:00

När jag flyttade till USA var det något av en självklarhet för mig att anpassa mig till den "nya" kulturen och smälta in så gott det gick, istället för att högljutt annonsera ut att här kommer en utlänning. Så här ett par år senare blir folk ofta ganska chockade när de får reda på att jag är svensk, och en av de vanligaste frågorna jag får är "But why don't you have an accent?". (Vet för övrigt fortfarande inte vad man svarar på det.) Det är inte alltid nödvändigtvis en komplimang att förutsättas vara amerikan - men det gör livet lite enklare när man bor i USA.

Men, vad jag egentligen tänkte säga var att trots denna vilja att anpassa mig finns det fortfarande en del företeelser i den amerikanska vardagen som är så dumma att jag ställer mig mycket motvillig till att över huvud taget inkorporera dem i min tillvaro. Vägran att använda logiska måttsystem är en typisk sådan företeelse.

Exempel 1: Om jag vill ha en liter vatten känns det betydligt mindre omständligt att säga just en liter, istället för "a quarter of a gallon". Men säger man liter får man bara ett dumstirr eller ett "Are you, like, European or something?" som svar.

Exempel 2: Jag är 175 centimeter lång, det vill säga "5 feet and 9 inches". 175 centimeter är 1,75 meter, eller 17,5 decimeter, eller 1750 millimeter. 5 feet 9 inches är... 69 inches? Heeelt logiskt.

Exempel 3: Mile är standardenheten för avstånd, oavsett hur korta eller långa de är. På vägskyltar bockas avståndet till nästa motorvägsavfart på fullaste allvar av med "1 mile", "3/4 mile", "1/2 mile" och "1/4 mile". Närmaste måttenhet nedåt räknat är feet, vilket faktiskt också används i trafiken, om än ganska sällan. Vilket nog är smart, med tanke på att en feet är i runda slängar 30 centimeter, och därmed inte lämpar sig för längre avståndsbeteckningar. När en vägskylt eller GPS säger att det är "1000 feet" kvar till något har jag verkligen ingen aning om hur långt jag måste fortsätta köra.

Exempel 4: Fahrenheit. Vatten fryser vid 32 grader och kokar vid 212. Jaha, logiskt.

Exempel 5: Jag känner nog inte en enda amerikan som klarar av att beräkna, uppskatta eller omvandla någonting över huvud taget med hjälp av ovanstående helt förlegade måttsystem. Om det mot förmodan var någon som tvivlade på den totala idiotin i det amerikanska systemet alltså.

Relaterad bubblare: Football och soccer. Jag vet inte ens hur jag kan börja beskriva hur irriterande det är att prata sport med amerikaner.

Helgen som gick i två bilder

2011-06-08T09:40:00.000-07:00

Här var det tillfälligt slut på saker att blogga om, så vi tar och kör en klassiker. Helgen som gick i två bilder:

I lördags spelade Celestes surfrockband på Bar Leucadian. Min man jobbade kväll och jag var sällskapssjuk, så jag åkte dit och drack en öl, fast jag hade detox-vecka. Vi var de enda på hela stället med svart hår och svarta kläder, så vi satt i vårt eget hörn och kände oss "tuffa". Är glad att det inte syns att jag hade råkat somna vid poolen tidigare på dagen och bränt mig i ansiktet - oh, the magic of make-up.

Söndag är ju som bekant den universella slappardagen, så jag slappade hemma till ungefär klockan fyra. Då åkte jag och mötte upp min man och hans vänner på stranden vid piren i Oceanside. Det är kanske den värsta stranden, eftersom folk flockas som flugor där så fort solen skiner (vilket den oftast gör). Men det var rätt trevligt ändå. Sen åkte jag hem till Lisa på drinkkväll och drack ett glas vin. Det här med en alkoholfri vecka gick ju bara delvis enligt planerna.

Vad jag saknar med Sverige

2011-06-06T13:52:00.000-07:00

Så här nationaldagen till ära tankte jag göra som Linnéa i USA och lista vad jag saknar med Sverige. I alla fall vad jag kan komma på så här på rak arm.

Jag saknar svensk yoghurt och lagrad ost, och bröd som inte är sötat och har konsistens som disksvamp.

Jag saknar att kunna gå till läkaren på rutinbesök och betala 150 kronor istället för 150 dollar.

Jag saknar ständigt en allmän genusdiskussion i vardagen.

Jag saknar fem veckors betald semester.

Jag saknar parkhäng, skärgården, smultron och kantareller.

Jag saknar löstagbara duschmunstycken och kranvatten som går att dricka.

Jag saknar att kunna betala hyran online, och att inte behöva gå till banken och lösa in en check för att få ut lönen.

Jag saknar tvångslösheten i att bo i ett sekulariserat samhälle.

Jag saknar fungerande lokaltrafik.

Jag saknar vettig lagstiftning kring till exempel abort och homosexuellas rätt att gifta sig.

Ibland kan jag sakna att prata svenska och tryggheten det innebär att ha gemensamma referensramar.

Mest av allt saknar jag förstås min familj och mina vänner.

Grejen är dock att i princip allt detta är saker jag kan leva med. Eller ja, utan. Om jag flyttade tillbaka till Sverige igen så har jag en känsla av att listan över saker jag då skulle sakna med Kalifornien skulle bli betydligt längre. Kanske att jag till och med orkar sätta ihop en sån lista någon dag.

"My brain is a wild jungle full of scary gibberish"

2011-06-05T09:48:00.000-07:00

Om det var någon som trodde att jag var helt normal i huvudet så kan vi ju slå hål på den myten med en gång. Mina tvångstankar, topp 3:

1. Jag går ständigt runt med en känsla av att jag lever någon sorts låtsasliv, och att det bara är en tidsfråga innan folk listar ut vilken bluff jag är och jag förlorar allt. Det är en mycket deprimerande känsla som gör mig oerhört stressad, även om jag inte för mitt liv kan förstå var den kommer ifrån.

2. Jag har en helt irrationell rädsla för att bli skjuten medan jag kör bil. Om jag till exempel kör om en annan bil så är jag nästan varje gång helt övertygad om att föraren kommer dra fram en pistol och börja vansinnesskjuta, och jag kommer ofta på mig själv med att omedvetet sitta och ducka medan jag kör. (Den här historien gjorde inte saken bättre direkt.)

3. Varje gång jag postar något i en brevlåda måste saken ifråga nudda min haka innan jag släpper den i lådan, annars kommer hemska saker att hända. Samma sak gäller sånt som ser ut och funkar som brevlådor, till exempel filminkastet i videobutiken och bokinlämningsinkastet på biblioteket. Detta har pågått i hela mitt liv, i alla fall så länge jag kan minnas. Ni kan ju bara tänka er hur många brev, filmer och böcker som alltså har nuddat min stackars haka.

Det finns fler, men jag vill inte framstå som ett totalt freak så det får räcka så här. Vad har ni för tvångstankar?

Detox

2011-06-04T14:24:00.000-07:00

Jag äter i vanliga fall väldigt hälsosamt. Inget socker över huvud taget, i den mån det går att undvika, inget friterat, aldrig snabbmat eller typisk amerikansk mat (ostindränkta kolesterolbomber), inget godis eller snacks eller läsk. Istället håller jag mig till mycket ekologiskt, fullkorn, baljväxter, frukt, bär och grönsaker, och så dricker jag kanske fem liter vatten om dagen. Detta är inte för att jag är något sorts galet hälsofreak eller för att jag försöker gå ner i vikt, utan för att jag i allmänhet inte gillar onyttig mat. Bara tanken på en flottig McDonalds-burgare med pommes frites gör mig illamående - och det är bara delvis för att jag är vegetarian.

Det enda som inte riktigt följer hälsomönstret i mitt kostintag är ölen. Min stora kärlek. Det flytande guldet. I vanliga fall dricker jag måttligt, men efter den allt annat än måttliga Vegas-helgen har min stackars kropp varit helt ur balans och fattar nog inte riktigt vad det var som hände. Så sen jag kom hem i tisdags har det varit total detox som gäller. Ingen alkohol, övervägande veganskt, och allra helst levande föda. I onsdags gjorde jag till exempel en rödbets- och linssallad med ruccola och champinjoner, och i torsdags åt vi middag på The Greenery, som är en helekologisk vegansk raw food-restaurang runt hörnet från vårt hus.

Vegansk raw food-pizza och Pad Thai.

I kombination med hälsobejakande helgaktiviteter börjar jag redan känna mig smått återställd. Idag har jag till exempel varit i stallet och ridit och ska strax lägga mig vid poolen med en bok och ett glas c-vitamin. Imorgon tror jag nog att jag gör exakt samma sak.

Punk Rock Bowling, dag 3 (med bonusvideo)

2011-06-03T23:12:00.000-07:00

Och så de sista bilderna från Vegas. Måndagen var den sista, och utan tvekan bästa, dagen på festivalen. Värmen var tillbaka lagom i tid för det gigantiska punkpoolpartyt som ägde rum på vårt hotell under dagen. Vi fick gratis drinkar hela dagen och hade så kul att vi helt enkelt glömde bort att gå och kolla på band. Jag missade till exempel Citizen Fish som jag hade peppat på att se i flera veckor. Men det var det värt. Bättre poolparty har jag då aldrig varit med om.

När vi kom ner vid lunchtid var det redan packat. Sen fylldes det på med mer och mer folk under hela dagen. Och jag kan garantera att ALLA hade roligt.

Natalie och jag medan läppstiftet och frisyrerna fortfarande var intakta.

En sån här vahettere gruppbild.

Old Man Markley spelade sin svängiga folkpunk, tätt följda av Larry & His Flask som är om möjligt ännu mer svängiga. Sjukt bra poolpartypunk!

Jag och Diana råkade ha matchande bikini och baddräkt i körsbärsmönster. Helt oplanerat, men mycket populärt. Bikinin köpte jag från Pin-Up Girl Clothing för kanske 6 år sen, om det var någon som undrade.

Vi hittade mina San Diego-vänner Stephanie och Augie i poolen. Och Natalie hittade en karl som ville agera mänskligt transportmedel. Så kan det gå efter alldeles för många gratisdrinkar i solen.

Jag filmade en liten videosnutt som ganska bra illustrerar stämningen. Kolla kolla!

Efter 6 timmar (!) vid poolen insåg jag att klockan började bli mycket och att det snart var dags för Leftöver Crack att spela inne på festivalområdet. Jag vill gå så långt som att kalla Leftöver Crack för mitt favoritband, och sist jag såg dem live var 2008 i Berlin, veckan innan jag flyttade till Kalifornien. Då åkte vi runt med bandet i deras turnébuss, samt efterfestade med dem på Köpi. Den här gången fick jag nöja mig med att stå längst fram och skrika mig hes till alla de bästa låtarna och lyssna på Stza kalla hela publiken för hippies. Det finns få saker som gör mig så lycklig som en riktigt bra punkspelning, och det här var en av de bästa.

Sen såg vi Cock Sparrer för andra kvällen i rad, den här gången på en betydligt större scen, och det var ett perfekt avslut på en perfekt helg. Nu kan jag liksom knappt bärga mig inför nästa års Punk Rock Bowling.

Svårslagen vardagslycka

2011-06-03T10:35:00.000-07:00

Alltså, det fina i att komma hem från jobbet och mötas innanför dörren av en kelsjuk kattunge i en tygpåse på golvet. Det fina i det.

Punk Rock Bowling, dag 2

2011-06-02T22:17:00.000-07:00

På söndagen vaknade vi, satte på oss bikinis och gick ner mot poolen. Så fort vi klev utanför hotellet insåg vi dock att ökenhettan från gårdagen var spårlöst försvunnen. Från 40 grader och solsken till 12 grader och snålblåst över natten. Vi hade inte mycket annat val än att ta hissen upp till rummet igen, klä på oss de varmaste kläder vi hade med oss, och sen ta bilen till Las Vegas Fantastic Swap Meet för lite tidsfördrivsshopping.

När vi kom tillbaka till downtown var det hög tid för öl och helgens första riktiga mål mat.

Att festivalområdet var utomhus var plötsligt inte så trevligt i kylan. Men skinnjackor, alkohol och lite spontandans gjorde det i alla fall uthärdligt när vi gick för att kolla på banden.

Descendents var lätt ett av de bästa banden på hela festivalen, och förmodligen något av det bästa jag sett live någonsin. Även om de spelade sina kanske fem bästa låtar under de första tio minutrarna, vilket var lite av ett antiklimax. Sjukt bra spelning i vilket fall som helst!

Stå tätt ihop och posa för gruppbilder är ett annat sätt att hålla värmen när man inte är van vid temperaturer under kanske 17 grader. (Om ni undrar varför min ölflaska är i en plastmugg så är det just för att ölen var så kall att jag höll på att frysa händerna av mig. Har verkligen inget vikingablod över huvud taget.)

Efter festivalkonserterna var det varje kväll pubspelningar på betydligt mindre scener inne på krogar i närheten, som alla var slutsålda. Den här kvällen skulle Street Dogs och Cock Sparrer göra ett utsålt kroggig, som ingen av oss hade biljetter till. Men en snubbe som kände någon i bandet lyckades få in hela vårt sällskap på kanske 6 personer helt gratis på spelningen. Och jag vet inte ens om det riktigt går att beskriva lyckan i att få se Cock Sparrer live i en ganska liten kroglokal, eftersom de numera mest kör utsålda arenagig. Det var allsång och dansparty i hela lokalen genom hela spelningen. Så. Himla. Bra.

Because I'm worth it

2011-06-02T16:44:00.000-07:00

När man har så mycket att göra på jobbet att det börjar snurra framför ögonen på en om man sätter sig ner och försöker slappna av en liten stund, och enda boten är att helt enkelt bara fortsätta jobba.

Då är det ändå rätt trevligt att komma till kontoret och få en oväntad löneförhöjning, så här en annars helt vanlig torsdag.

It's getting harder, harder to get across the border, ain't no jive.

2011-06-02T12:14:00.000-07:00

Jag har nämnt att vi planerar en Sverigeresa i sommar. Tre veckor i augusti är det tänkt att vi ska komma iväg, och jag är lite nervös eftersom jag inte har lämnat USA sen jag fick mitt Green Card för snart ett år sen. (Jag har dessutom inte varit i Sverige på tre år, och är lite rädd att alla mina gamla vänner ska ha glömt bort mig etc, men det är en annan historia.) Mitt största huvudbry har varit att jag har olika efternamn på mitt pass och mitt Green Card - flicknamn (alltså, flicknamn måste vara det sämsta ordet) på passet, och mitt namn som gift på grönkortet.

Hittills har jag tänkt att de måste matcha, och att jag därför måste skaffa ett nytt pass med mitt nya efternamn medan jag är i Sverige i sommar. Detta skulle i sin tur innebära en del problem med flygbiljetter, eftersom den billigare sorten oftast inte är ombokningsbara och namnet i passet måste matcha namnet på biljetten. Jag mailade till och med Svenska Konsultatet i San Diego, som rekommenderade samma sak - skaffa nytt pass i Sverige och se till att flygbiljetterna är ombokningsbara. Hittills en inte helt okomplicerad process, och en ganska stressig grej att gå runt och grubbla på.

Men - igår kom jag på att jag kanske borde googla alternativa lösningar, och nu är jag hemskt glad att jag gjorde det. Efter att ha lusläst ungefär 20 forumtrådar i ämnet, samt finkammat U.S. Customs and Border Protection's webbsida, kan jag konstatera att Green Card-innehavare tydligen inte behöver ett pass för att resa in i landet, och jag kan därför resa till Sverige på mitt pass, och sen tillbaka till USA på mitt Green Card. Och efternamnet behöver inte matcha, så länge jag har med vårt vigselbevis för att styrka namnbytet. Alltså, förstår ni vilken lättnad detta är? Det sista jag vill göra på min semester är att behöva oroa mig över att skaffa pass och boka om biljetter.

Om det finns någon svensk-amerikansk läsare som har andra tips/erfarenheter/förslag får ni gärna säga till.

Punk Rock Bowling, dag 1

2011-06-02T08:00:00.000-07:00

Lördagen var festivalens första dag, och det var också dagen för bowlingturneringen där flera av mina vänner deltog. Själv började jag dagen med att stå i kö utomhus i 40 graders värme i en och en halv timme för att hämta upp mina festivalbiljetter. Det kändes ändå inte så illa med tanke på att alla som hämtade ut sina biljetter på fredagkvällen hade behövt köa i tre timmar. Något att jobba på till nästa år kanske, PRB?

Snart kommer bilderna från söndagen och måndagen också, det är så många så vi tar och delar upp det lite.

Vi hejade på våra tjejer i bowlinglaget High Fivin' Drunken Sailors, som visserligen inte gick vidare i bowlingen, men lätt hade turneringens snyggaste outfits.

Gruppbild! En av väääldigt många från helgen. Vi gillar det här med gruppbilder.

En till gruppbild, från inomhus-utomhusbaren på Sam's Town, där bowlingturneringen i vanlig ordning ägde rum.

Det blåser ALLTID i Vegas. Knäppa ökenklimat. På väg tillbaka till hotellet fick vi hålla i både hattar och kjolar.

Sen var det äntligen dags att se lite band. Stiff Little Fingers var helt klart det bästa på lördagsspelningen. Trots att de är gamla låter de fortfarande så himla bra live. Dropkick Murphy's spelade också samma kväll, men deras arenarockspunk är så himla tråkig nuförtiden, så vi orkade inte ens riktigt stanna och kolla.

På kvällen drog jag, Natalie och hennes kompis Charlene runt och gjorde Downtown Vegas osäkert. Natalies nya ragg Shawn hängde också på och hittade på tokigheter med oss hela natten. Till exempel har jag ett helt gäng bilder tillsammans med den här Kiss-snubben i min kamera. Oklart riktigt varför.

Om jag ska vara ärlig så minns jag inte så mycket mer från lördagen. Too much alcohol.

Jag lever

2011-06-01T10:36:00.000-07:00

Håller fortfarande på att återhämta mig efter den bästa helgen i mannaminne, men tänkte i alla fall meddela att jag lever osv. Kom hem igår kväll med 250 bilder i kameran, en redig solbränna, ont i HELA kroppen, typ 10 nya Facebookvänner och med en ganska rejäl baksmälla efter tre dagars konstant alkoholintag och alldeles för lite mat. Hade helt enkelt alldeles för kul. Nu är det detox på hög nivå som gäller, åtminstone fram till nästa vecka - då är det nämligen festivaldags igen.

Jag lovar att posta bilder och en sammanfattning av Punk Rock Bowling här snart - det blir nog ett par inlägg med tanke på hur sjukt mycket foton som togs. In the meantime kan jag bjussa på en suddig mobilbild från måndagens punkpoolparty - det kanske allra bästa på hela helgen.

Liten lägesrapport

2011-05-28T09:45:00.000-07:00

Jaha, då var man i Las Vegas igen då, för andra gången på två månader. Jag körde hit på fyra timmar, en resa som enligt Google Maps tar fem och en halv. Det hjälpte kanske att jag hällde i mig en 5 Hour Energy Shot på vägen, för att hålla mig vaken. Den gjorde sitt jobb lite väl bra dock - trots att jag var framme vid midnatt lyckades jag inte somna förrän närmare fyra på morgonen - och det efter att alla min rumskompisar hade trillat in lite överförfriskade vid tre-snåret.

Nu är klockan strax efter nio på morgonen, det är gassande solsken, och om några timmar börjar bowlingturneringen. Man kanske skulle ta sig en frukostöl?

Lonesome Highway

2011-05-27T01:30:00.000-07:00

För att väga upp det positiva lite kan jag berätta vad jag inte ser fram emot med Vegas-resan - nämligen själva resan. Det är ganska långt till Las Vegas, ungefär 5 timmar från San Diego, och fredag är rent trafikmässigt den värsta dagen i veckan att åka på. Jag jobbar till klockan 17, och eftersom jag inte vill fastna i den värsta fredagsrusningen lär jag inte åka förrän efter klockan 19, och alltså inte vara framme förrän runt midnatt eller så.

Jag kör dit själv i egen bil av ett par anledningar, framför allt för att jag måste åka direkt till en jobbgrej på tisdag och därför inte kan skjutsa hem några passagerare till San Diego. Dessutom åker mitt resesällskap från Los Angeles vilket vore en omväg för mig. Och egentligen har jag ingenting emot att köra bil ensam, eftersom jag kan vrida upp volymen på stereon hur högt jag vill och bara lyssna på musik jag väljer.

Men som att köra till Vegas helt ensam mitt i natten inte vore illa nog så saknar min bil en fungerande bensinmätare. Varje gång jag tankar måste jag alltså fylla tanken och nollställa trippmätaren, och sen räkna miles till nästa tankning. Sträckan San Diego - Las Vegas består av ganska mycket öken med stundtals mycket långa avstånd mellan bensinmackarna, och jag kan inte ens föreställa mig hur mycket det skulle suga att få bensinstopp på någon av de sträckorna. Inte för att det lär hända - jag har ganska bra koll på hur många miles jag hinner med på en tank. Men ändå.

Interstate 15, någonstans mellan San Diego och Las Vegas

La-la-la-latex

2011-05-26T11:16:00.000-07:00

Minns ni den där plåtningen jag gjorde med min vän Bryan för ett tag sen? Nä, det gör knappt jag heller, så länge sen var det. Det tog sin lilla tid, men nu har jag i alla fall äntligen fått ett smakprov på resultatet. Och jag lovade ju att dela med mig, så here it goes. Det kommer möjligen lite fler bilder senare.

Latex: fiercecouture
Foto: Bryan Barnes
Hår & smink: yours truly

Punksemester

2011-05-25T16:11:00.000-07:00

Ibland blir jag så sjukt peppad på något jag har inplanerat att jag knappt kan tänka på det utan att halvt krypa ur skinnet. Ganska ofta innebär den känslan att jag har alldeles för höga förväntningar och därmed kommer att bli besviken. Just nu är jag så peppad så jag kan explodera på Punk Rock Bowling i Vegas, dit jag ska i helgen. Några av höjdpunkterna:

1. Det ska bli över 30 grader varmt hela helgen (och jag är där ända fram till tisdag). Det var varmt redan när jag var i Vegas för en månad sen, så jag misstänker att vi har börjat närma oss ökenhetta på riktigt vid det här laget. Älskar ökenhetta.

2. Hela festivalen är slutsåld, vilken inte är helt oväntat när man tittar på den helt sjuka lineupen. Jag har nämnt det förut, men känner att jag måste upprepa mig: Descendents, Cock Sparrer, Leftöver Crack, Stiff Little Fingers, Dropkick Murphy's, Street Dogs, Citizen Fish, Agnostic Front, Aggrolites, Bouncing Souls, The Dwarves, och en hel massa andra. Lillpunkaren inom mig jublar och gör volter.

3. Punkpoolparty på både lördag och söndag. Jag ser mig själv sittandes i en ljummen pool med en kall öl i handen större delen av helgen.

4. Det blir mitt tredje år i rad på Punk Rock Bowling. Det känner jag rent spontant att man nog kan fira lite extra.

Team Sweden på PRB 2009

Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte komma fram till något annat än att det inte GÅR att bli besviken den här gången. Såvida inte alla banden ställer in, det blir regnstorm hela helgen, och Vegas inför ett plötsligt alkoholförbud. Ni hör ju själva. Not gonna happen.

Arbetsmoralen och jag

2011-05-24T12:29:00.000-07:00

För några veckor sen blev jag och min chef, på varsitt håll, intervjuade av en journalist som skrev en artikel på temat "job satisfaction". Sen tänkte jag inte mer på det - förrän idag, när den färdiga artikeln kom ut. Det är knappt så att jag törs länka till den för att det känns som en total skrytfest - jag framställs lite som arbetsmoralens förkämpe nummer ett, och det är inte utan att jag blir en smula generad.

Poängen är i alla fall att jag tror stenhårt på att en jobbmiljö där man trivs i högsta grad påverkar personlig lycka och tillfredsställelse. Och jag är villig att jobba hårt för min personliga lycka. Det tror jag kommer fram ganska bra i den här artikeln.

Här kan ni läsa, om ni orkar.

En liten måndagslista

2011-05-23T17:31:00.000-07:00

Jag hittade den här listan hos Elsa Billgren, och snor den i brist på något bättre att skriva om. Ni som bloggar får också gärna svara!

Namn: Sanna

Piercingar: Näsan, naveln, öronen. Hade både underläpp och överläpp piercade när jag var yngre, men sen tröttnade jag på att de alltid var i vägen och plockade ur dem.

Tatueringar: Japp, ett par stycken.

Längd: 175 cm.

Skostorlek: 39.

Hårfärg: Svart med noll centimeters utväxt - äntligen!

Fräknar: På sommaren.

Kär? Som bara den.

Önskar du att du bodde någon annanstans? Nä, jag är faktiskt helt sjukt nöjd med var jag bor, både stad och hus.

Tycker du att du är attraktiv? Jag har svårt att vara objektiv i den frågan.

Vilket schampo använder du? Dove för färgat hår.

Vilken parfym använder du? Britney Spears "Believe" sen några år tillbaka, men det är lite pinsamt så det behöver ni ju inte berätta för nån. Luktar sjukt gott i alla fall.

Vad är du rädd för? Riktigt gamla människor som kör bil. Och naturkatastrofer.

Gillar du att tvätta? Jag gillar att ha rena kläder.

Gillar du berg- och dalbanor? GILLAR? Det är nog min favorigrej i hela världen.

Senaste…

Filmen du hyrde? Vi hyrde tre filmer igår, och sen såg vi alla tre på raken. Tangled, Love and Other Drugs, och The Switch. Lagom lättsamt alltihop.

Filmen du köpte? Kan faktiskt inte minnas att jag någonsin köpt en film.

Låten du hörde: The Bronx "History's Stranglers". Måste lyssna på den minst en gång om dagen, sjukt bra.

Låten du laddade ner? The Creepshows senaste skiva.

Personen du ringde? Min chef.

Personen som ringde dig? Samma.

TV-program du såg? Kollar inte på TV.

Favorit…

Låt: Det här är ju allmänt känt som världens svåraste fråga. Men om jag måste välja en: Catharsis "The Witch's Heart". Det har varit min favoritlåt i säkert 10 år och jag får fortfarande gåshud av refrängen.

Sak att göra: Åka berg- och dalbana.

Sport: Att utöva: ridning. Att titta på: fotboll.

Dryck: Öl. Helst Pale Ale.

Kläder: Jeans, linne och skinnjacka. Klackar om man ska spexa till det.

Film: The Sound of Music, och typ allt av Charlie Kaufmann, bröderna Coen och Christopher Nolan.

Bil: Jag älskar min bil ganska mycket just nu. Men drömbilen är nog en -58 Corvette, en Bel Air eller en Pontiac GTO från tidigt 60-tal.

Serie: Gilmore Girls och Weeds är mina favoriter, fast det var hemskt längesen jag följde en TV-serie.

Har du någonsin…

Gråtit över en pojke? Det har nog hänt.

Gråtit över en flicka? Se ovan.

Ljugit för någon? Jag skulle ljuga om jag svarade "nej".

Varit i slagsmål? Det har nog hänt det med.

Blivit arresterad? Näpp!

Träffat någon från internet IRL? Ja, kanske hälften av mina vänner.

Antal…

Gånger du varit kär? Två, nuvarande inräknat.

Gånger ditt hjärta brustit? Hittills har det aldrig hänt.

Hjärtan brustet på grund av dig? Ingen aning.

Tjejer du kysst? Ingen aning där heller.

Personer från grundskolan du fortfarande har kontakt med? Runt 5 kanske. Plus ett helt gäng som jag är Facebook-vän med men aldrig pratar med.

Gånger ditt namn varit med i tidningen? Ganska många, mest i byline-sammanhang.

Senaste…

Boken du läste? 2666 av Roberto Bolaño - mer om den senare.

Personen du fick e-mail av? Någon kund på jobbet.

Personen du fick brev av? Det var väl någon som ville ha pengar, får inte så mycket annat än räkningar i brevlådan.

Personen du fick sms av? Ilse, som bjöd in mig till Margarita Monday ikväll. Det är lite av en tradition. Vi äter mexikansk mat, dricker $2-margaritas och dansar hela natten.

Gången hela din familj åt middag tillsammans? Det händer i princip aldrig eftersom vi bor på olika kontinenter.

Saken du köpte? Capellini Pomodoro från gourmetmarknaden på hörnet till lunch. Har jag nämnt att jag gillar pasta?

Bröllop i bergen

2011-05-22T21:38:00.000-07:00

Hela gårdagen var så himla fin, jag blir tydligen helt blödig av bröllop. Michele och Jason gifte sig på en ranch uppe i bergen i Pala med utsikt över milsvida dalar och solen sken och bruden var kanske det vackraste jag sett och vi drack specialkomponerade drinkar och dansade till liveband som spelade surfrock på en utomhusscen tills det var becksvart ute. Då körde vi den slingriga lilla grusvägen nerför berget igen och stannade på närmsta casino. Som en liten uppvärmning sådär - nästa helg åker jag nämligen till Vegas igen.

Här kommer några bilder:

Jag hade min finaste och färggladaste Betsey Johnson-klänning dagen till ära. Lisa och Ilse var tjusiga i randigt.

Ceremoni i motljus, och utsikten i bakgrunden.

Lyckades stjäla brudens uppmärksamhet för en liten stund, och det skulle såklart dokumenteras.

Första dansen som herr och fru.

Skål i brudgummens hemmagjorda jalapeño-vodka.

Sen dansade alla hela natten - till och med mormor studsade upp från rullatorn och svängde loss ett litet tag.

Länkkärlek

2011-05-21T08:10:00.000-07:00

"Varför har inte kvällsposten redan skrivit fyrtiotusenmiljarder artiklar om dessa ekonomiska orättvisor som drabbar otatuerade skattebetalare?"

Hittade veckans bästa blogginlägg hos Cupcake Carny och kände att jag behövde dela med mig av briljansen. Så himla roligt och träffsäkert.

Fulbild

2011-05-20T15:49:00.000-07:00

Det är tydligen trendigt bland storbloggare att ta "fulbilder" på sina ben ur en uppifrånvinkel, vilket passar mig utmärkt eftersom jag inte har tvättat håret på tre dagar (eftersom jag lika länge gått runt med föreställningen att jag ska ta tag i att färga utväxten när jag kommer hem från jobbet - not gonna happen) och därför föredrar fotbilder över huvudbilder just nu.

Här kan vi konstatera framför allt två saker:

1. Mina nya röda Dickies-jeans matchar förvånansvärt bra med inredningen på kontoret. (Obs att det inte var därför jag köpte dem.)

2. Jag har klackar på jobbet! (Visserligen kilklackar, men ändå.)

Om att festa som det inte fanns någon morgondag

2011-05-20T09:51:00.000-07:00

Om man ska se något positivt i att bo i ett land fyllt av religiösa dårar så skulle det nog vara alla osannolika kristna konspirationsteorier man får (det tveksamma) nöjet att ta del av. Just nu kan man till exempel se på stora reklamplakat lite här och var längs motorvägarna att imorgon, den 21 maj 2011, är den förutspådda tidpunkten för guds uppryckande av de troende till himlen - rapture på engelska.

Min kompis Michele gifter sig imorgon, och om nu the rapture skulle ske och faktiskt innebära jordens undergång (även om meningarna är delade kring detta - jorden kan istället gå under fem månader senare - vilket råkar vara en vecka innan min födelsedag, och det hade ju varit lite trist) så tänker jag spontant två saker: 1) Av de 200 miljoner goda kristna som kommer föräras en plats i himmelriket misstänker jag att ungefär 0 kommer att befinna sig på morgondagens bröllopsfest, och 2) Den nämnda festen känns som ett ganska lämpligt sätt att avsluta jordelivet på, och kommer med all säkerhet fortsätta även efter att vi alla dömts till en evighet i helveteselden.

När jag blir stor

2011-05-19T10:15:00.000-07:00

Under mitt sista år i gymnasiet fick jag genom kontakter en praktikplats på Svenska Dagbladets inrikesredaktion. Jag läste media med inriktning journalistik, och eftersom jag hade velat bli journalist i princip hela mitt liv, så var det något av det bästa som hänt mig att under ett par månader få jobba med riktiga journalister och skriva riktiga artiklar för en av Sveriges största morgontidningar. Jag kom dit med ganska låga förväntningar och trodde att jag mest skulle få hämta kaffe åt reportrarna, men redan första dagen på redaktionen sattes jag på ett skrivjobb. Framåt slutet av praktiken hade jag fått åka på presskonferenser, göra intervjuer, skriva otaliga notiser och artiklar och till och med publicera ett helsidesreportage i en bilaga. Jag var 18 år. För mig var det sjukt stort.

Sen gick jag ut gymnasiet, skaffade mig en kandidatexamen från JMK och läste grundkursen på Poppius - allt med en tänkt journalistkarriär som slutgilitgt mål. Men så flyttade jag till USA. Inte så att jag gav upp min dröm - snarare uppfyllde jag en annan. Och i USA är det om möjligt ännu svårare att hitta journalistjobb än det är i Sverige, speciellt utan minsta tillstymmelse till ett kontaktnät. Så jag bytte karriärbana, och det visade sig vara ett alldeles utmärkt beslut eftersom jag älskar mitt nuvarande jobb.

Men ibland tänker jag tillbaka på den där praktiken på SvD som något av det bästa jag har gjort. Och jag går fortfarande runt med den bestämda, men något desillusionerade, tanken att när jag blir stor ska jag bli journalist.

Att känna sig lurad

2011-05-18T22:34:00.000-07:00

Det har regnat i San Diego i fyra dagar i sträck. Varje gång det regnar här kan jag inte låta bli att känna mig lurad. Jag flyttade trots allt över halva jordklotet för att slippa den här sortens väder, och jag valde avsiktligt att bosätta mig i en stad som är känd för att ha världens bästa klimat. Det är lite som när man betalar för att gå på bio, och sen suger filmen. Då vill man liksom gärna ha pengarna tillbaka. Okej? Jag vill alltså ha mitt solsken och min Kalifornien-värme tillbaka. Snarast möjligt.

Mvh frusen_tjej_86

Vädernostalgibild från i somras

Lite blandade tankar som jag inte orkar utveckla till hela blogginlägg

2011-05-17T22:09:00.000-07:00

1. Maxiklänning - ett sånt himla bra plagg. Att säga att jag är ointresserad av mode och trender är ett understatement, men ibland dyker det upp något sånt där måste-ha-plagg som till och med jag känner att jag måste ha. Maxiklänningen är ett sånt plagg. Det är typ det enda jag har på mig nuförtiden, och inte så konstigt när det är ett plagg som har alla de bra egenskaperna - svalt men varmt, bekvämt men elegant, uppklätt men casual. Ja, ni vet.

2. Jag visade nya hästskotatueringen för tonårstjejerna i stallet, och de blev eld och lågor. De älskar mina tatueringar, och jag tar tillfället i akt att diskret så små frön i deras hjärnor i god tid innan de blir myndiga. Med lite tur sitter de där med färgglada oldschooltatueringar om några år, istället för några jäkla tribaler i svanken. (Vet dock inte hur uppskattad den här Inception-tekniken är hos föräldrarna.)

3. Ni minns kanske att jag nyligen anställde en assistent. Jag var helt övertygad om att det skulle innebära avlastning och göra mitt jobb enklare att ha någon att delegera arbete till, men jag inser nu att det var en ganska naiv tanke. Jag får knappt något gjort längre eftersom jag ständigt måste övervaka assistenten och se till att han inte klantar till något - hittills med blandade resultat. Imorgon ska vi ha utvecklingssamtal, och sen får det helt enkelt lov att bli lite skärpning. Uhhh, hatar att vara mean boss.

4. På tal om vilken sorts musik som spelas mest på gayklubbar gav jag mig på att förklara konceptet Eurovision Song Contest för mina amerikanska vänner, med den ganska omedelbara insikten att det inte går att förklara i ord. Schlager är helt enkelt något man måste uppleva för att förstå. Eller ännu hellre något man kan fortsätta vara lyckligt omedveten om.

5. Vid närmare eftertanke borde jag kanske ha delat upp detta i separata blogginlägg.

Helgen i två bilder (del II)

2011-05-15T20:48:00.000-07:00

Det här med att sammanfatta helgen som gick i två bilder känns som ett vinnande koncept, så vi kör en repris på det.

Ny tatuering på långfingret (det blev en liten rackare på andra handen också, men om jag lägger upp mer än en bild på mina händer kommer jag känna mig som den där högst obehagliga handmodellen som CBS intervjuade för ett tag sen, minns ni?), och min nya kackerlacksring från H&M som jag är helt kär i, jag som nästan aldrig använder smycken. Och nytt nagellack också för den delen, som jag köpte för att matcha klänningen jag ska ha på mig nästa helg när min kompis Michele gifter sig. Matcha = viktigt.

Öl och tofuburgare i solen vid stranden i Pacific Beach med två av mina favorittjejer, som jag för övrigt tillbringade större delen av helgen tillsammans med. Vi hann till exempel med att plantera hundra kaktusar inför nästa veckas bröllop, second hand-shoppa, gå på en högst märklig 30-årsfest där de hade discolampor och bar och DJ och spelade klubbmusik och där vi absolut inte passade in, dricka öl på tatueringsstudio, och så prata prata prata. En gång blev jag och samma tjejer utslängda från ett hotellrum för att vi skrattade för mycket. Bara en sån sak.

Det var min helg. Vad gjorde ni?

Not pasta

2011-05-14T19:51:00.000-07:00

Jag berättar gärna för folk att jag inte har några beroenden. Röker inte, snusar inte, dricker inte kaffe, äter inte godis, spelar inte Angry Birds, dricker alkohol med måtta, knarkar inte, dricker inte läsk, och så vidare. Men på senare tid har jag börjat inse att det kanske inte är helt sant, även om jag inte är hundra på var gränsen för beroende går. Men, såhär: jag äter pasta varje dag. Gärna två gånger om dagen. Går vi ut och äter beställer jag nio gånger av tio en pastarätt, och den där tionde gången ångrar jag mig alltid och önskar att jag hade beställt pasta istället.

Ibland (mycket sällan) gör jag ett halvhjärtat försök att laga vad som i vårt hushåll går under benämningen not-pasta. Alltså vad som helst som inte innehåller någon sorts spagetti eller makaroner. Häromdagen slängde jag till exempel ihop lite senaps- och citronmarinerade ugnsrostade grönsaker med potatisklyftor. Det blev svingott. Ändå kom jag på mig själv med att tänka att det hade varit så himla mycket godare med lite rigatoni eller ziti eller annan valfri tubformad pastasort. Till och med penne hade varit att föredra.

Kära Bullen, är detta normalt?

Katterna bara: "Men, var är pastan?".

Blogger, jag gör slut

2011-05-13T15:08:00.000-07:00

Nu känner jag lite såhär, att om ens elbolag plötsligt skulle stänga av elen i två dagar utan förvarning eller förklaring börjar man lite smått fundera på att byta elbolag.

Om de dessutom stjäl ens inlägg och kommentarer och dubbelpostar allt i readern så finns det liksom ingen ursäkt att stanna kvar längre.

Så känner jag.

Om jag byter bloggplattform, fortsätter ni läsa då?

Dagens middagstips

2011-05-11T14:40:00.000-07:00

Jag snubblade just över den överlägset bästa matlagningsvideo jag någonsin sett, och kände att jag måste dela med mig till er. Den har liksom allt man kan begära av en bra matlagningsvideo: tydliga instruktioner, ett konsekvent soundtrack, grymt recept, coola knivar, corpsepaint, åkallan av mörka makter, järnbrynjor, headbanging och tofu. Perfekt. Nu är jag sjukt sugen på Pad Thai.

Min nya favoritgrej

2011-05-10T22:15:00.000-07:00

Att komma hem från en lång dag och vara sliten och på smådåligt humör, bestämma sig för att ta ett bad men inse att badkaret är skitigt eftersom katterna har lekt i det, vägra ställa sig och skrubba och istället dra på sig bikini, badrock och tofflor, hämta en kall öl från kylen, och gå ut och sätta sig i den uppvärmda jacuzzin. Sen liksom bara flyta runt där i mörkret bland ångorna med palmer och en stjärnklar himmel ovanför och lyssna på bubblorna och med ens känna sig så avslappnad att man är på gränsen till sömn.

Varför gör jag inte detta oftare?

Frågestund: Svaren

2011-05-10T06:10:00.000-07:00

Vad fint att ni var några som ställde frågor, så jag inte behövde känna mig helt ensam. Jag fick ett par frågor via e-mail också, och eftersom jag suger på att svara på mail så kan jag lika gärna inkludera dem här. Så här kommer svaren!

Jag undrar hur du bär dig till på bästa sätt när du färgat ditt hår blondt på vissa stället? Har tänkt göra det men vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga..

Svar: Eftersom jag har färgat mitt hår svart till och från i kanske 10 år är det inte helt lätt att bleka. Men mitt bästa tips är i alla fall avfärgning. Och tålamod. Jag kör ungefär tre omgångar avfärgning innan jag ens börjar tänka på att slänga i blondering. Obs att både avfärgning och blekning sliter sjukt mycket på håret, men det vet du nog redan. Sen köper jag alla hårkemikalier i beauty supply stores, där man kan köpa developer (vad det nu heter på svenska) separat från själva färgen. Det är billigare och ger mer kontroll än såna färdiga paket man köper på typ Åhléns. Ja, alltså, sen är det typ bara att dela upp håret i slingor och kladda på med färgen.

Varför blir man som utlandssvensk så irriterad på andra utlandssvenskar som vägrar integrera sig?

Svar: Det undrar jag också. Men framför allt undrar jag varför de vägrar att integrera sig. Det är ju så irriterande!

Vilken är din favorit-tatuering?

Svar: Egentligen alla. Men för ett mer specifikt svar, se detta inlägg!

Vem var du för tio år sen?

Svar: För tio år sen hade jag lila tuppkam, nitjacka och kängor. Jag gick i högstadiet och var vegan och spelade trummor i ett punkband och hade piercat båda läpparna med en säkerhetsnål. Jag hängde ofta på plattan och drack folköl med punkarna, eller gick i demonstrationer, eller var på spelningar på Kafé 44. Det var en väldigt bra ålder, jag hade så himla kul jämt. Och jag är nog fortfarande ganska mycket samma person, bara betydligt mindre extrem i hur jag uttrycker det.

Bästa respektive sämsta med att bo i USA?

Svar: Det bästa är vädret i Kalifornien, hur billigt det mesta är i jämförelse med Sverige, att människor är trevliga och öppna, och säkert hundra grejer till. Det sämsta är helt klart sjukvårdssystemet, byråkratin, och det allmänna politiska klimatet.

Vad gör du helst en ledig dag när du har all tid i världen?

Svar: Ligger vid poolen och läser böcker, åker på roadtrip upp i bergen med min man, leker med katterna, grillar, dricker öl mitt på dagen, åker till stranden, går på bio och ser flera filmer på raken. Typ sånt.

Jo men nu var de så att jag såg på en bild att du har en tatuering av en hästsko?

Svar: Ja, jag har en hästsko och två rosor som en halv chestpiece ungefär. Och så står det "Far" i banderollen. Min pappas namn börjar på bokstaven U, vilket är lite varför det fick bli en hästsko där. Kanske inte tillräckligt symboliskt för Miami Ink, men jag är rätt nöjd ändå.

Tänkte också fråga om du kommer från stockholm eller någon annan liten by?

Svar: Jag är född i Göteborg men växte upp i Stockholm. Jag har en teori om att folk från små byar flyttar till Stockholm när de har växt ur den lilla byn. Själv hade jag inte direkt någonstans att ta vägen när jag växte ur Stockholm, så då fick det bli USA. Allt är liksom lite större här.

Helgen i två bilder

2011-05-09T19:43:00.000-07:00

Det lilla kläddilemmat löste sig genom att jag helt enkelt sket i praktiska kläder på hästshowen. En smått överförfriskad kvinna bredvid mig på läktaren påstod att jag såg ut som en blandning mellan Katy Perry, Lady Gaga, "and that third one". Eh? Tror det var alkoholen som pratade. Sen drog jag i alla fall på mig klackarna och mötte upp med vännerna på Tio Leo's. Det här var den enda vettiga bilden vi fick till.

Och igår fick vi finbesök av Mirijam och Tobbe, som lyckades pricka in vårens kanske värsta dag rent vädermässigt att komma till San Diego på. Jag fick till min stora glädje prata svenska för en kväll. Och så var vi ju tvungna att ta en bild till bloggen. Tummen upp på den!

Fullbokad

2011-05-07T15:50:00.000-07:00

Den här lördagen är så fullbokad att jag egentligen knappt har tid att sätta mig ner och skriva detta. Ridlektionen i morse följdes av invändig och utvändig storstädning av huset (pågår fortfarande, men jag hatar verkligen att städa så jag måste ta paus hela tiden för att inte dö tråkighetsdöden). Om en stund ska jag + make + svärmor åka till Del Mar på hästshow. Jag har inte varit på hästshow sen jag var liten, och min svärmor är om möjligt ännu mer hästtokig än jag, och det är Mors Dag imorgon, så vi slår liksom flera flugor i en smäll.

Direkt efter showen ska vi vidare till San Diego och se The Meteors och några andra band spela, och mitt största problem just nu är hur jag ska lösa det här med kläder. Man har rimligen inte samma outfit på sig för att gå på hästshow (=praktiska kläder) som för att gå på psychobillyspelning (=opraktiska kläder). Så, what to do?

Illustrerat exempel: prakiska vs. opraktiska skor.

Om man nu ändå ska till Mexico

2011-05-06T08:34:00.000-07:00

Duktiga Tjejen nämnde att hon ska till Kalifornien i sommar och att de funderar på att ta en tur ner till Mexico när de ändå är här. Och nu kom jag plötsligt på vad jag borde tipsa om, och som någon annan som har vägarna förbi säkert kan ha nytta av också.

Såhär är det. San Diego ligger precis norr om den mexikanska gränsen. Från centrala San Diego tar det typ 20 minuter att köra till Mexico. Alltså in i landet. De kollar inte ens pass om man korsar gränsen från den amerikanska sidan (eller åtminstone har de aldrig gjort det när jag har varit i Mexico, men det var väl ett och ett halvt år sen jag var där sist).

Gränsstaden på andra sidan är Tijuana, i folkmun kallat TJ. TJ är inget trevligt ställe. Dels är det hemort för drogkarteller, människosmugglare, kidnappare och annat avskum, och dels luktar hela staden gammalt avlopp. Alltså, det stinker verkligen. Jag har hört många skräckhistorier om folk från Tijuana som tar sig över gränsen och kidnappar amerikanska ungar, som de sedan säljer (!) i Mexico, och som föräldrarna har ungefär noll procents chans att återse. Såna hårresande berättelser, vare sig de är sanna eller inte.

Men, kort sagt. TJ bör man undvika.

Kör man däremot rakt igenom Tijuana och följer kusten söderut kommer man efter ungefär en halvtimme till Rosarito. Rosarito som stad betraktad är kanske inte så spännande. En halvsömnig mexikansk kuststad, bara. Men i Rosarito finns en riktig kulturskatt, i alla fall för filmfrälsta, nämligen Baja Film Studios. (Namnet kan man väl som svensk ha mycket roligt åt - men det uttalas alltså "Ba-ha".) Här spelades storfilmer som Titanic och Master and Commander in, och stora delar av kulisserna och rekvisitan finns kvar för allmän beskådan. De har även grejer från bland annat Planet of the Apes, Independence Day och X-Men.

Något sci fi-aktigt från X-Men 3.

Skeppet från Master and Commander.

Vår guide Angel visade specialeffekter.

Jag var där under lågsäsongen i augusti och då var det inte en kotte där. Fick prova att skapa specialeffekter och ljudeffekter, och blev filmad med en osynlig mantel, och fick stå på Titanic-fören och skrika "I'm the king of the world!"

Det var fint. Rekommenderas. Om man nu prompt måste åka till Mexico.

Lite lagom objektifierad sådär

2011-05-05T23:30:00.000-07:00

Jag följde med min chef på jobbmöte hos en ny kund i San Diego idag. Vanligtvis håller jag i produktionsprocessen och har inte direkt del i det som kommer innan, typ kontraktskrivande och sånt. Men eftersom den nya kunden var en äldre man ville min chef ha med mig, eftersom hon påstår att gamla gubbar älskar mig. Det är tydligen något med svart lugg och rött läppstift. Och möjligen att jag är svensk också, fast det vet ju folk oftast ingenting om. I alla fall, eager to please som jag är hängde jag förstås på. Vi åkte hem från mötet någon timma senare med en ganska rejäl check som en första delbetalning. Och jag behövde inte göra något annat än att sitta med på mötet och typ humma och nicka. Spontant känner jag för att utbrista: win!

Gubbmagnet?

PS. Det har varit så jäkla varmt på sistone att jag har varit tvungen att köra runt med AC:n på i bilen. Det är antingen det eller köra nercabbat och förstöra frisyren istället. Har aldrig haft en bil med fungerande AC förut. Nu tror jag att jag håller på att bli förkyld av att ha suttit med en kalluftsfläkt riktad mot ansiktet till och från San Diego idag. Vafan?

Bloggtorka

2011-05-04T19:42:00.000-07:00

Jag har varit så himla trött på sistone. Vet inte varför. Hettan kanske, eller så håller jag fortfarande på och återhämtar mig från helgen. I måndags kom jag hem från jobbet klockan 17:30, gick och la mig på sängen för att "vila ögonen" klockan 18. Sen vaknade jag inte förrän klockan ringde tretton timmar senare och det var dags att gå till jobbet igen. Bara som ett exempel.

Det här är tråkigt eftersom jag inte riktigt orkar tänka ut något att blogga om. Jag tänkte ta till en standardlösning, typ Dagens outfit, men då ska man ju helst ha något fint på sig och jag tror inte riktigt att prickiga pyjamasbyxor och inget smink räknas. Så nästa standardlösning är väl frågestund. Fråga vad som helst! Om ni vill. Annars återkommer jag när jag är lite mer utvilad.

Bonusbild på de prickiga pyjamasbyxorna.

Projekt: Uteplats, del 2

2011-05-03T21:39:00.000-07:00

Projekt: Uteplats flyter på över förväntan faktiskt - jag är nästan lite stolt. Än är det mycket som återstår, till exempel att få bort allt ogräs och göra oss av med äckelsofforna. Men kolla här vad fint det är nu på utvalda ställen:

Kaktusar i tiki-krukor ska väl till och med jag kunna hålla liv i.

Nya utemöbler från IKEA. Och en tiki-ljuslykta. Anar ni temat?

Rosa flamingo, på allmän begäran.

Och så har vi dammat av monstergrillen, så nu är det BBQ hemma hos oss som gäller.

Opeppad

2011-05-03T07:55:00.000-07:00

Så här lite bakom kulisserna håller vi så smått på och planerar en Sverigeresa till sommaren. Jag har inte varit tillbaka i Sverige en enda gång sen jag flyttade till USA för snart 3 år sen, och Isaiah har knappt varit utanför Kalifornien. Så det är verkligen på tiden. Men när jag nu loggar in på min Google Reader och nittio procent av de nya inläggen handlar om snö i maj känner jag lite att "äh, vafan, vi stannar nog i Kalifornien i alla fall".

Upp över öronen förälskad

2011-05-01T12:45:00.000-07:00

Idag har vi varit gifta i precis ett år. Innan jag träffade Isaiah visste jag inte att det gick att känna såhär för en annan människa. Det kanske låter klyschigt, men jag är så sjukt lycklig över att få vakna varje morgon bredvid min allra bästa vän.

Så här såg det ut för exakt ett år sedan:

Bröllopshysteri

2011-04-30T23:19:00.000-07:00

Det är mycket bröllopsrelaterat den här helgen. Först gårdagens brittiska prinsbröllop, sen var jag idag på bridal shower för min väl Michele som gifter sig om tre veckor, och imorgon firar jag och Isaiah ett år som äkta makar.

Dagens lunchparty var min första bridal shower, och det var verkligen sådär helylleamerikanskt som det är på film. Precis allt gick i ett rosa/svart-prickigt tema - från inbjudningskort och bordsdekorationer, till cupcakes, blomsterarrangemang och till och med handukarna i badrummen. Själva tillställningen ägde rum i en stor villa utanför Los Angeles, och jag åkte upp tillsammans med fyra av mina favoritvänner - the bride to be inkluderad. Vi åt god mat och drack champagne och lekte fåniga lekar, och såg på medan Michele öppnade hundra paket med sexiga underkläder, och sen fick vi total bridal shower overload och åkte hem till San Diego igen. Det finns liksom en gräns för hur mycket rosa bröllopshysteri en normal människa klarar av på en och samma eftermiddag.

Tjejfest, med blivande bruden i rött hår

Bröllopsdagen imorgon har vi i sista sekund bestämt oss för att fira med att åka bergochdalbanor på Six Flags Magic Mountain hela dagen. Jag kan faktiskt inte tänka mig ett bättre sätt att fira. Bergochdalbanor är det bästa jag vet.

Kvällstankar och det ofattbara

2011-04-28T22:14:00.000-07:00

Det här är ingenting man pratar högt om. Men enligt min chef som är gift med en marinsoldat så ligger marinkåren i Kalifornien sen ett tag tillbaka i hårdträning inför kommande naturkatastrofer. Det är liksom inte så mycket OM katastrofen kommer, som NÄR. Mycket är väl i vanlig ordning konspirationsteorier och paranoia, men allt tal om supervulkaner på bristningsgränsen i Yellowstone och tsunamis längs västkusten har mot min vilja börjat göra mig lite nervös. Jordbävningar är dessutom inte direkt ovanliga här, även om det var ett tag sen jag kände en sist. Är det någonting jag har respekt för så är det naturen, och den senaste tidens extrema katastrofer i Japan, Nya Zeeland och Sydamerika vittnar om att ingen går riktigt säker.

Och så de extrema ovädren som i skrivande stund pågår i södra USA. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det, det är liksom lite för close to home för att inte krypa in under skinnet.

Ibland åker vi ner till havet och tittar på lyxvillorna med strandtomt. En gång i tiden drömde jag om ett eget beach house, men nu tänker jag ofrivilligt att när tsunamin kommer så är de som bor på stranden de första att utplånas. Det är förstås en ganska deprimerande tanke. Men det känns i alla fall lite bättre av att tänka på att vi bor högst uppe på en kulle, en knapp mil från havet. Det är både storslaget och djupt skrämmande att tänka på hur liten människan är på jorden, hur försvarslösa vi egentligen är.

Nu ska jag försöka sova. Det lär ju gå bra.

Fina tider

2011-04-28T14:36:00.000-07:00

Jag vet att jag har lovat att berätta mer om det där bandet jag spelar i nu, men eftersom folk är så himla flaky har vi på sista tiden varit tvungna att göra lite omorganiseringar i bandstrukturen. Så medan vi letar ett par nya bandmedlemmar kan jag bjussa på en nostalgivideo med mitt gamla Stockholmsband, The Crack Babies. Vi var helt små när den här videon spelades in, och jag hade knappt några synliga tatueringar än. Men fina tider var det.

Ett år är visst bomullsbröllop, men att ge bort bomull känns ju lite sådär

2011-04-27T22:52:00.000-07:00

Alltså, det är ju tur att Facebook har koll. Hur skulle jag annars komma ihåg att vi på söndag har varit gifta i ett helt år?

Eftersom det är vårt första jubileum vill jag ge min fina man en gåva som betyder något. Problemet är bara att jag liksom har använt upp alla bra presentidéer redan - luftballongsresan på alla hjärtans dag känns till exempel svårslagen. Och jag är dessutom ute lite i sista sekunden, som vanligt. Så nu gör jag som Linnéa och vädjar om er hjälp. Vad köper man egentligen till sin man i ettårig bröllopspresent?

Tekniskt skeptisk

2011-04-27T09:54:00.000-07:00

Vet ni att min officiella yrkestitel är "VP of Technology"? Jag är alltså chef över företagets tekniska avdelning (som visserligen för närvarande bara består av två personer, men ändå) och bör därför vara den som först kastar mig över nya tekniska trender och innovationer. Men nu ska jag erkänna något som möjligen är lite pinsamt.

Jag är något av en teknisk bakåtsträvare. Eller, bakåtsträvare är nog fel ord. Låt oss säga att jag är tekniskt skeptisk. Därmed inte sagt att jag är tekniskt efterbliven - jag kan utan svårigheter koppla in en bilstereo, felsöka och fixa en krånglande dator, eller sitta i timmar och skriva XHTML-kod som validerar utan fel.

Men, som sagt, skeptisk. Som tonåring vägrade jag att köpa mp3-spelare när de blev populära - istället satt jag i timmar och spelade in blandband från vinylskivor, som jag sedan lyssnade på i min Walkman. Det kändes mer genuint. Jag äger fortfarande inte en enda DVD-film (förutom sju säsonger av Gilmore Girls), men har däremot en hel hög med VHS-filmer. Min laptop är en 5 år gammal PC. Och så vidare.

Sofia skrev för ett tag sen ett inlägg om att skaffa iPhone, och att därmed skaffa sig behov. Och det är inte det att jag tvivlar på iPhonens förmåga att göra allt dess anhängare så entusiastisk annonserar ut - utan det är just den där behovsdelen jag är motståndare till. Jag vill inte kolla email när jag är ledig. Jag vill inte blogga från en pytteliten skärm och utan ett tangentbord. Jag vill inte ha en app som säger åt mig att jag behöver gå ner i vikt. Jag vill inte "checka in" på Facebook så fort jag är någonstans som inte är hemma. Om jag åker vilse vill jag kunna veckla ut en karta och lista ut var jag befinner mig utan satelliter och GPS. Jag vill ta bilder med en riktig kamera med objektiv och utan fåniga retroeffekter. Om jag är på fest vill jag inte sitta i ett hörn och spela Angry Birds på telefonen hela kvällen och sedan skylla på att jag är "beroende".

Jag har en fullt fungerande laptop, och jag sitter dessutom framför datorn hela dagen på jobbet. Jag har en mobiltelefon. Jag har en kamera. Jag har en iPod. Vad i helvete ska jag med en iPhone till?

Och så Vegas-bilderna

2011-04-26T15:48:00.000-07:00

Mitt lilla ögonmissöde borträknat hade vi en strålande minisemester i Las Vegas, och som bevis på detta tänkte jag lägga upp några av alla bilder som togs under helgen. Detta blir det sista Vegas-inlägget, jag lovar. (I alla fall för den här gången - om en månad åker jag dit igen.)

Vi bodde på 25:e våningen på MGM Grand, med finfin utsikt över the Strip.

På lördagens bilshow hittade vi San Diego-folk.

Våra karlar var med som personliga väskbärare.

Utan mitt rosa paraply (och ölen) hade jag förmodligen dött av värmeslag.

På Fremont St åkte vi linbana genom en galleria.

Det efterlängtade poolhänget. Bäst på hela helgen.

Måste gnälla av mig lite

2011-04-25T18:38:00.000-07:00

Väldigt ofta när jag har något kul inplanerat så bestämmer sig min kropp för att sluta vara samarbetsvillig och sätta sig på sniskan på ett eller annat sätt, och Vegas var förstås inget undantag. Förutom solbrännan från helvetet, ett konstigt utslag på låret och en annalkande förkylning så upptäckte jag i lördags att det kändes som om jag hade något i ögat. Vanligtvis innebär den känslan bara en ögonfrans eller något annat som är lätt att lokalisera och plocka bort, men inte den här gången. Framåt kvällen hade det blivit så illa att jag knappt kunde sova, ögat var helt svullet och vattnigt och irriterat, och på söndagen kunde jag varken ha linser eller smink och låg och hulkade på hotellrummet av smärta och frustration.

Jag ringde hotelläkaren som föreslog akuten, men eftersom ett akutbesök är en hiskeligt dyr historia i det här landet så lät jag bli. Frågade hypokondrikervänner som alla hade olika lösningar och diagnoser - allt från pinkeye till ögonlocksinflammation och kontaktlinsallergi. Eftersom vi var på semester bestämde jag mig dock för att ignorera problemet så länge jag kunde.

Vi kom hem från Vegas runt klockan 3 på måndagmorgonen, och 4 timmar senare vaknade jag av att ögat var helt igentorkat och svullet. Jag åkte således till lokala ögonläkaren som hade en ledig tid direkt. Han kunde ganska snabbt konstatera att anledningen till att det hade känts som om jag hade något i ögat var - att jag hade något i ögat. En litet objekt av något slag (ögonläkaren definierade det rätt och slätt som "a foreign body") satt fast på insidan av ögonlocket, precis ovanför fransraden, och hade dessutom orsakat ett brustet blodkärl.

Läkaren plockade ur objektet och gav mig en liten flaska ögondroppar. Inget smink och inga linser på några dagar, vilket är ganska jobbigt eftersom mina glasögon är kanske 7 år gamla och inte direkt anpassade efter min nuvarande syn. Men jämfört med att behöva gå runt med pinkeye slapp jag nog lindrigt undan.

Men så var det det där med notan. 96 dollar kostade det lilla ingreppet - nästan jämförbart med förra årets rutinundersökning på 270 dollar. Ibland är USA ett sånt jäkla u-land.

En snabb Vegas-uppdatering

2011-04-23T21:41:00.000-07:00

Jag vann 20 dollar! Nu är jag lite deprimerad över att vi åker hem redan imorgon. Den här helgen har gått så himla fort. Men först blir det poolhäng hela söndagen.

Varför jag inte bör skaffa barn

2011-04-21T16:14:00.000-07:00

Vi åker till Vegas om några timmar, och det slog mig just att HERREGUD, VEM SKA MATA KATTERNA!? Efter att ha övervägt våra vänner B och J som kattvakter eftersom de bor nära och också har katt, och sen insett att det är dem vi åker till Vegas med, fick jag lite snabb panik. Sen kom jag på att min ena kollega bor precis mitt över gatan från oss och är en sån som älskar både djur och att hjälpa vänner i nöd. Så nu har vi kattvakt. Men det som verkligen oroar mig är att jag inte ens hade ägnat katterna en tanke förrän nu.

Jag känner ganska ofta att det är tur att jag inte har barn.

...eller så kan de ju äta varandra.

Poolpeppen

2011-04-20T16:02:00.000-07:00

Jag har på något vänster helt lyckats förtränga att vi ska till Las Vegas om två dagar, på rockabillyspektaklet Viva Las Vegas. Trots att jag har velat åka på Viva i flera år har jag just nu stora problem med att hitta peppen. Det ska såklart bli grymt att åka till Vegas med min man och ett helt gäng av våra vänner. Men jag är helt klart mer lockad av 30-gradersvärmen och det överdimensionerade tropiska poolområdet på MGM Grand där vi ska bo, än av att behöva festivalträngas med den subkulturella klubben för inbördes beundran som är Kaliforniens rockabillyscen.

Vi funderar just nu helt seriöst på att sälja våra Viva-biljetter (för ett hutlöst pris, eftersom det är slutsålt) och bara ligga vid poolen med en drink i handen hela helgen istället. Överdimensionerat tropiskt poolområde - JA TACK. (Nu känner jag ett visst behov av att springa iväg och impulsköpa en ny bikini innan vi åker. Hoppas det går över.)

Den materiella lyckan

2011-04-19T22:20:00.000-07:00

All heder åt A.M.O:s klädutmaning, det är ett vettigt och föredömligt initiativ och jag önskar att jag kunde haka på. Men när jag hittar såna här fina saker, och dessutom till halva priset, blir jag så karaktärssvag att jag liksom inte ens bryr mig om att kämpa emot. Eller ha dåligt samvete. Eller komma ihåg att det här inte är en modeblogg.

Mina drömmars klackar! Paris Hilton, köpta på Burlington Coat Factory.

Finaste bågarna! Betsey Johnson, köpta på Nordstrom Rack.

Min första tatuering

2011-04-19T06:04:00.000-07:00

På allmän begäran tänkte jag visa några av mina favorittatueringar. Vi börjar med min allra första tatuering, som också råkar vara den i särklass största och finaste jag har. Den innehåller rosa kängurus, en guldpuma och en silverfalk, en elak greve, ett träd fullt av klockor, en dödskallegrotta, och så himla mycket annat. Jag kan fortfarande hitta nya detaljer i motivet som jag aldrig sett tidigare.

Motivet kommer från Det blåser på månen av Erik Linklater, som var min absoluta favoritbok när jag var liten. Själva konstverket är gjort av Thomas som då höll till på Swahili Bobs i Stockholm, men numera äger Hjärtat av Guld i Malmö. Han är helt övermänskligt begåvad och ett färggeni. (Fast säg inte att jag har sagt det, för då blir han mallig.)

Vi tävlade med denna på Stockholm Ink Bash 2008, och en bild därifrån lyckades på något vänster leta sig in i en tysk tatueringstidning som min bästis hittade någonstans långt senare. "En tatuering lika söt som sin bärare" står det på tyska i bildtexten. Det tycker jag är fantastiskt roligt.

Länkkärlek deluxe

2011-04-18T21:32:00.000-07:00

Helgrymma Mirijam Geyerhofer har fullkomligt överöst mig med länkkärlek den senaste veckan - titta bara vad hon skriver nu!

Jag rodnar ända ut i fingerspetsarna, och passar på att skicka vidare the löööv till fem bloggar jag gillar.

Karin Widéns blogg tillhör kategorin smarta, roliga tjejer med självdistans, och sånt gillar jag. Dessutom är hon skitsnygg.

Apple, Dear?-Sofia och jag var en gång kollegor i världens bästa bokhandel. Nu bor hon på landet med man och bebis, och skriver fint och personligt om livet och litteraturen, och om ett spirande syberoende.

Burgschki är på semester och uppdaterar inte så ofta just nu. Men i vanliga fall tittar jag in hos henne för intelligenta politiska analyser och vardagsreflektioner, och för att imponeras av hennes karriärambitioner på en ambassad i Berlin.

Looking for Sara är en blogg jag har upptäckt ganska nyligen, och till och från suttit och sträckläst. Älskar kontrasterna mellan det sköra och ärliga, det intellektuella och det vardagliga.

Sen måste jag faktiskt skicka tillbaka lite länkkärlek till Mirijam också, eftersom hennes blogg tillhör mina favoriter. Kanske för att vi båda är tatuerade, åker snowboard, hoppar fallskärm (även om jag är betydligt mindre erfaren på den fronten) och har journalistutbildning. Vad är oddsen liksom?

Varför jag flyttade till USA och hur det gick till

2011-04-18T13:15:00.000-07:00

Så länge jag kan minnas har jag velat bo i Kalifornien, även innan jag ens hade varit här. Att bo kvar i kalla, mörka Sverige hela livet var aldrig ett alternativ för mig, och gillar man kulturen kring punkrock, gamla bilar och tatueringar finns det nog inget bättre ställe i hela världen att vara på än södra Kalifornien. Men när jag seriöst började fundera på en flytt var det så mycket annat som kom i vägen; jag hade förstahandskontrakt, sambo och jobb, var mitt i en universitetsutbildning och spelade i ett band som det gick hyfsat bra för.

Ett par år senare var jag singel och bodde i en studentlägenhet, medan jag skrev på min kandidatuppsats i medie- och kommunikationsvetenskap. Jag jobbade deltid i en bokhandel, vilket visserligen var ett trevligt extrajobb, men inget jag ville syssla med på heltid. Så när jag var klar med uppsatsen, och därmed hela utbildningen, skulle jag alltså stå där utan både lägenhet, pojkvän och inkomst - alltså ingenting som direkt höll mig kvar i Stockholm.

Så en dag vaknade jag upp med den där känslan, att det är nu eller aldrig - om jag inte flyttar till Kalifornien nu så blir det aldrig av. Jag insåg ganska snabbt att det absolut enklaste sättet att ta sig dit var på studentvisum, så ett tag satt jag och kollade upp skolor, utbildningar och ansökningsprocesser på nätet dagarna i ända.

Ganska snart hittade jag CIS, som visade sig vara en ovärderlig källa av information och hjälpsamhet, och något jag verkligen rekommenderar för den som funderar på att plugga i USA. De bidrog med ansökningsblanketter och tips, och innan jag visste ordet av hade jag både sökt och blivit antagen till University of California i San Diego.

Just UC-universiteten kräver i regel att man har en viss akademisk erfarenhet redan, eftersom det är studier på ganska hög nivå. Vill man komma över och plugga utan en universitetsexamen i bagaget finns det alternativ som San Diego State University i San Diego och Santa Monica College i Los Angeles. Och satsar man på att läsa till sig en hel Bachelor Degree i USA brukar man efter två år på community college kunna byta upp sig och läsa de sista två åren på universitet.

Så fort jag blev antagen sa jag upp lägenheten och flyttade hem till mamma för att slippa betala hyra de sista månaderna i Sverige, och därmed kunna spara pengar. CSN:s merkostnadslån för utlandsstudier täcker kursavgifter och hyra, men utan sparpengar är det svårt att klara sig, speciellt om man ibland vill kunna göra något annat än att sitta hemma och plugga.

Jag och Emmy landade i San Diego den 1 september 2008, med varsin resväska och ett hotellrum bokat för de kommande 5 dagarna. Vi hade alltså 5 dagar på oss att hitta en lägenhet. Bostadssituationen i Kalifornien går tack och lov inte att jämföra med den i Stockholm. Här finns det gott om lediga lägenheter, hus och rum att hyra - förutsatt att man kan betala en månadshyra i deposition. Många hyresvärdar kräver referenser och en credit check innan man flyttar in, vilket gör det ganska svårt för nyanlända utlänningar - men med lite tur hittar man någon som går på känsla istället. Vår första hyresvärd hette Doris, och var en bestämd dam som absolut inte hade något emot att hyra ut en lägenhet till två svenska studenter.

Jag kände så fort jag kom hit att jag inte ville åka tillbaka till Sverige igen, alls. San Diego blev "hemma" säkert redan under den första veckan. Men även för den som bara funderar på att komma hit och plugga i ett år eller ett par terminer kan jag varmt rekommendera upplevelsen.

Fem tips för den som funderar på att flytta till Kalifornien för att plugga:

1. Öva upp din engelska. Det är svårt att klara sig på enbart skolengelska - knepet är att lära sig hur folk faktiskt pratar. Ett bra tips om man vill smälta in och inte behöva berätta sitt livs historia varje gång någon hör att man inte är amerikan.

2. Spara pengar. Precis allting kostar pengar i USA. Även om typ mat och kläder generellt sett är billigare här än i Sverige så dyker det alltid upp oväntade kostnader i samband med allt annat. Att ha en buffert skadar därför aldrig.

3. Kolla upp var du vill bo. Många som kommer hit för att plugga väljer att åka till Los Angeles, för att det är den största och mest mytomspunna staden. Men nackdelarna med att bo i LA är att det är dyrt, alltid sjukt mycket trafik, och ofta långa avstånd mellan skola och boende. Fördelen är dock att det nog är en av få städer i Kalifornien där man kan ta sig runt utan bil, eftersom det finns tunnelbana. Så mitt tips är att kolla upp var det passar dig att bo och plugga, utifrån dina egna förutsättningar.

4. Craigslist. Helt ovärderligt - här hittar du lägenhet, extrajobb, möbler, bil, cykel, husdjur, eller precis vad som helst som du kan tänkas vara i behov av. Kolla gratis-sektionen för prylar folk skänker bort.

5. Var beredd på bakslag. Amerikaner är i regel väldigt trevliga och lätta att småprata med, men att skaffa riktiga vänner är svårare än man skulle kunna tro - så var beredd på att känna dig lite ensam ibland i början. Dessutom är studietakten på amerikanska universitet enligt min erfarenhet betydligt hårdare än på svenska - en amerikansk kurs i humaniora är ungefär som en svensk heltidskurs - men i USA läser man tre eller fyra av dessa kurser samtidigt. Sammanfattningsvis är Kalifornien ofta helt fantastiskt - men som svensk får man vänja sig vid lite sämre standard på nästan allting. USA är på många sätt ett u-land med i-landskomplex.

Har du orkat läsa så här långt kanske lite fortsatt läsning kan intressera? Här har jag skrivit om hur jag bar mig åt för att få stanna och jobba efter studietiden, och hur jag gjorde för att hitta mitt jobb.

Om det var något jag missade får ni gärna fråga.

Projekt: Uteplats

2011-04-17T08:55:00.000-07:00

Nu börjar det. Nu har jag fått nog av den där försummade uteplatsen, och bestämt mig för att göra något åt det. Limeträdet och att det plötsligt har blivit sommar har gett mig en knuff i rätt riktning, och jag föreställer mig många frukostar och sena kvällar med ett glas vin i handen på altanen. Och grillfester! Vi har en stor lyxig grill som vi fick av min svåger och aldrig ens har brytt oss om att koppla in.

Som vår uteplats ser ut just nu skulle man kunna tro att ingen har bott i det här huset på flera år. Och det tänker jag mig alltså att det ska bli ändring på.

Ogräs och gamla soffor. Och en upp- och nedvänd plastback som bord.

Där har någon visst slängt en papperskorg...

Ödlorna är de enda som går i närheten av den här soffan.

En liten disclaimer: jag har ungefär noll tålamod, kan inte hålla liv i växter (och än mindre odla dem), och jag är expert på att entusiastiskt påbörja projekt för att sen tröttna och inte avsluta dem. Trädgårdsskötsel ligger dessutom på min topp tre-lista över det tråkigaste jag vet (näst efter att städa och baka). Men det kan knappast bli värre än det är just nu, så let's do this! Projekt: Uteplats börjar nu. Inspiration och tips är välkomna.

Lördag

2011-04-16T18:24:00.000-07:00

Jag har inte tid att blogga. Jag ska nämligen gå och lägga mig vid poolen. Känner att jag behöver vila upp mig lite efter en lång dag på stranden.

Det är gött att det är sommar.

Lyckan och alkoholen

2011-04-15T18:20:00.000-07:00

Idag har varit en sån himla bra dag. Jag vaknade på oförskämt bra humör, och sen fortsatte det liksom så. Jobbet flöt på, och vid 3-tiden ringde min chef och tyckte att jag skulle gå hem tidigare, eftersom hon hade sett på Facebook att vi skulle ha fest ikväll. När jag kom ut från kontoret var det sommar ute, så jag cabbade ner och körde Coast Highway hem i solskenet och havsbrisen.

Nu är det snart dags för den där Margarita-festen. Vi har så sjukt mycket alkohol hemma. Intressant eftersom min man inte dricker över huvud taget, och jag bara dricker öl - ingen starksprit. Men så går det till när man bjuder till fest här, vi som värdpar förväntas stå för alkoholen. Jag har ingenting emot det - det är betydligt trevligare än att alla dyker upp med varsin systemetkasse med femkommatvåor. Och går vi på fest någon annanstans är det ju vi (eller ja, jag) som får dricka gratis.

En hel fruktskål med lime har vi också. Men vårt lilla limeträd hade så få frukter att jag åkte hem till min svärmor och plockade från hennes träd istället. Tycker fortfarande att det räknas som hemmaplockat.

Nä, nu ska jag öppna en kall öl och ställa mig i duschen. Hoppas ni har en lika fin fredag som jag!

Laddat för succé.

En liten sammanfattning

2011-04-15T01:13:00.000-07:00

Tro inte att jag ignorerar vad ni svarade på enkäten. Ni är ju världens bästa läsare, så jag vill göra mitt bästa för att ni ska vara nöjda. Några saker är ni rörande överens om att ni vill läsa om eller se mer av i bloggen. Så inom en snar framtid kommer jag på allmän begäran att försöka göra följande:

1. Skriva om varför jag flyttade till USA och hur det gick till rent praktiskt.

2. Visa några av mina tatueringar, för det har det ju varit helt galen efterfrågan på.

3. Kanske säga något om mitt band.

4. Lägga upp fler bilder.

Under tiden länkar jag till två gamla inlägg som tar upp andra saker flera av er vill veta mer om. Här kan ni läsa om hur jag gjorde for att skaffa mitt jobb, och här har jag skrivit om hur jag och Isaiah träffades.

Och sist men inte minst, lite länkkärlek till er som uppgav en bloggadress: Colombialiv, Linnea i USA, Poets Are Depressed, Duktiga Tjejen, Stinnepigen, suziluz, Vimsig, Mirijam, Writtenbyalex, Septikemi, Ichibon, Apple, Dear?, I beg to dream and differ, Alive and kicking, Anna Zentine, Fanta, Negative Nancy, Sinister Diamond, Yohanna, Diamond Dollface, Majk et Lisen.

Svenska på jobbet

2011-04-14T12:34:00.000-07:00

En av killarna på mitt kontor håller i skrivande stund på att bygga ihop någon sorts IKEA-konstruktion. Ibland svär han till och skriker "Damn you, Kvartal!" Sen kräver han att jag ska ringa mina landsmän och be om svar.

Det påminner mig om en liten anekdot som inträffade här på jobbet för ett tag sen. Någons svärföräldrar var och hälsade på på kontoret - en liten gubbe och en liten gumma i 80-årsåldern. Han presenterade sig (på amerikanska) som Leonard och hennes namn kommer jag inte ihåg.

Efter en liten rundtur på kontoret kom gubben fram till mig. Sen sträckte han fram handen och sa, på glasklar svenska: "Hej, jag heter Lennart Pettersson. Från Stockholm." Sen berättade han att han, precis som jag, hade flyttat till Amerika i 20-årsåldern och sen gift sig och blivit kvar.

Min första reaktion var total förvirring. Jag vet inte hur folk som pratar tre-fyra språk håller ordning i huvudet - jag tycker att det är tillräckligt förvirrande att vara tvåspråkig. I alla fall när jag hör svenska i en kontext där jag absolut inte är beredd på det. Då tar det ett tag att ställa om och få hjärnan att inse vilket språk den hör, och vilket den bör använda för att svara.

I vilket fall som helst fick det mig att reflektera över det faktum att det bor en hel massa svenskar i San Diego. Jag undrar hur många av dem jag har träffat utan att ens veta om det.

Näthatet har fått ett ansikte

2011-04-14T03:11:00.000-07:00

Någon gång har jag tänkt att det vore roligt att ha en stor blogg med tusentals läsare i veckan - men sen kom insikten att en stor blogg oundvikligen för med sig näthatare, vilket fick mig på bättre tankar. Näthatare måste ju vara mänsklighetens totala bottenskrap, och jag blir seriöst förbannad när jag tänker på folk som sitter hemma och gömmer sig bakom en anonym användare så de kan spy elakheter över folk med mer intressanta liv än de själva.

Inte skyldig nån nåt skrev häromdagen om folk som kritiserar bloggare i allt de gör (och inte gör), och även om det inte är lika extremt som nätmobbing så är det fortfarande så jäkla ohyfsat. Och sen såg jag detta. Jag kan inte påstå att jag någonsin läst Kenzas blogg, men jag är helt på hennes sida i detta. Jag antar att det här är näthatets sanna ansikte. Ser ut ungefär precis som jag hade föreställt mig.

För snart tre år sen

2011-04-13T13:23:00.000-07:00

Jag flyttade till USA i september 2008. Under min allra första månad i San Diego bloggade jag en del på Resedagboken.se. Det hände en hel massa spännande saker under den där första månaden, inser jag nu när jag bläddrar igenom gamla inlägg.

Jag blev stoppad av polisen medan två tusen cyklister flög förbi och skrek okvädesord åt snuten, gick på hemliga punkspelningar i kloakerna, köpte madrass från en misstänkt bordell, blev uppraggad av en äldre dam på IKEA för hennes sons räkning, hängde i Hollywood med Natacha Peyre och Dhani, bodde ett kvarter från stranden tillsammans med Emmy i en lägenhet utan möbler, och körde runt i en gammal skruttig cabriolet som hette Candy.

Skönt att livet har lugnat ner sig lite sedan dess.

Glasmarodören

2011-04-12T21:39:00.000-07:00

Vaknade klockan 5 i morse av ett förskräckligt oväsen från köket på nedervåningen. Skickade ner min man som snabbt kunde konstatera att Ninja hade lyckats öppna skåpet där vi förvarar dricksglas, samt välta ner två av dessa glas på golvet. Efter att han hade konstaterat detta gick han och la sig igen. När jag vaknade en dryg timme senare och gick ner i köket var alltså exakt hela golvet täckt av glasskärvor. Tydligen hade kattskrället vält ner först ett glas vid 2-tiden, och sen tre timmar senare kommit tillbaka och slängt ytterligare ett på golvet.

Vet inte riktigt vad som for i henne. Det enda jag vet att det är jäkligt svårt att vara arg på någon som tittar på en med de här ögonen.

Om att inte vara modell

2011-04-11T23:19:00.000-07:00

I rockabillyscenen i Kalifornien är det i princip så att alla tjejer är "modeller" och alla killar "fotografer". Det här innebär att man som piffad tjej med mycket tatueringar ständigt blir trakasserad av GWC:s (Guy With Camera - det är ett vedertaget begrepp, jag lovar!) som vill "do a shoot" med en, eftersom de utgår från att man är "modell". Det här händer inte bara på bilshower och andra rockabillyrelaterade events, utan även typ på krogen och i butiker - en kille som jobbar i affären där jag köper hårfärg envisas till exempel varje gång jag kommer in med att berätta att han är fotograf och vill fota mig för sin portfolio. Man ba, tack men nej tack.

Men i alla fall.

Jag är ingen modell (varken med eller utan citationstecken), och har ingen önskan att bli en. Detta betyder dock inte att jag inte tycker att det är roligt att bli fotograferad. Men inte av vem som helst, eller var som helst. Trogna läsare minns kanske mitt photoshoot med Bryan Barnes för ett år sen. Igår sammanstrålade vi igen, denna gång med mer smink, större hår och en hel latexgarderob signerad LA-baserade fiercecouture. Och rosa blommor istället för gula. Ni får se de färdiga bilderna så fort jag har dem. Det här är bara så spännande att jag kände att jag ville dela med mig lite i förväg.

Ungefär så här såg jag ut innan jag gick hemifrån. Lite hooker-varning på den alltså.

Partyträdgården

2011-04-11T18:26:00.001-07:00

Jag har sneglat lite avundsjukt på Jennie Hammars grönsaksträdgård och tänkt att jag också vill ha en sån. Fast jag vill att den bara ska vara där, utan att jag behöver göra något - jag kan nämligen inte ens hålla liv i en kaktus. Kan avslöja att vi har exakt noll levande växter i det här huset.

Men! Häromdagen upptäckte vi av en slump att vi har ett limeträd i ena hörnet av vår lilla bakgård. Att vi har bott här i över ett år och inte sett limeträdet förrän nu avslöjar lite grann hur försummad vår stackars bakgård är. Men om det här lilla trädet har lyckats bära frukt är nog hoppet inte helt ute. Det första steget tror jag dock får bli att ställa till med ett Margarita-party.

Vilka är ni?

2011-04-11T07:40:00.000-07:00

Det har varit så himla många nya besökare här på sistone, och jag är lite nyfiken på vilka ni är. Så jag gör som alla andra och kör en enkät. (Just den här lånad från bloggen Colombialiv.) Kan ni inte svara på frågorna? Schyrra rå.

1. Hur gammal är du?
2. Bloggar du? (Lämna gärna adressen)
3. Har vi träffats i det verkliga livet?
4. Hur länge har du läst Cinderalley?
5. Minns du hur du hittade hit?
6. Vilka blogginlägg, som jag publicerar, uppskattar du mest?
7. Vad skulle du vilja att jag bloggade mer om?

En tydlig tendens

2011-04-09T17:07:00.000-07:00

När jag kom hem från stallet för några timmar sen hade min man städat hela huset, diskat all disk, skurat badrummen, tömt kattlådan och tvättat ungefär fyra maskiner med tvätt, och dessutom gett sig på att fixa min motorcykel som har stått köroduglig i garaget alldeles för länge nu. Igår kväll lagade han på eget initiativ middag åt mig, fast han själv redan hade ätit, och dukade av och diskade efteråt. Är det nu ska jag börja oroa mig över att han är otrogen?

Löningsfredag varje vecka

2011-04-08T20:46:00.000-07:00

Att bo utomlands har gett mig vissa perspektiv jag inte hade innan. Till exempel kan svenska företeelser och traditioner se mycket märkliga ut även från ett svenskt öga, när man inte har bott i Sverige på flera år och ställer saker i kontrast till motsvarigheten i det nya hemlandet.

Igår nämnde jag till exempel för en kompis att i Sverige får (nästan) alla lön den 25:e varje månad, och att man då får hela lönen som en klumpsumma, vilket är ett helt främmande koncept för amerikaner. För mig är varje fredag löningsfredag, eftersom jag får betalt veckovis. Och eftersom jag liksom aldrig hinner göra av med pengarna mellan utbetalningarna så gör det här systemet under för min personliga ekonomi. Andra får betalt varannan vecka, men jag har fortfarande inte träffat någon som får en klumpsumma i slutet av månaden. Och helt ärligt, är det inte rätt konstigt, egentligen, att alla får lön på samma dag? Liksom, att ge sig ut på stan en löningsfredag i Stockholm är något jag inte ens vill utsätta min värsta fiende för.

Bara en liten tanke såhär på fredagkvällen. Nu är klockan 20:30, min man ligger redan och sover bredvid mig i sängen och jag ska just släcka lampan. Gammalt gift par - vi? Närå.

Det är skönt att det är fredag

2011-04-08T12:30:00.000-07:00

Jag sitter framför datorn på jobbet och äter min bästa lunch: svenska pannkakor med lingonsylt från IHOP.

Funkar extra bra när man är lite för bakis och trött för att orka skriva något vettigt. Det har varit en hård vecka - jag kom hem från en världsbra utekväll klockan 2:30 inatt och vaknade 4 timmar senare för att gå till jobbet. Och jag är inte 18 längre, det märker jag idag. Man skulle kunna säga att det är skönt att det är fredag.

Mission: Success

2011-04-08T01:59:00.000-07:00

Kolla, jag ansträngde mig lite - och vips! Rosa kofta, kjol och klackar. Älskar att katterna ba: "HALLÅ? Är det fotodags eller?"

Bejar vs. Bejar

2011-04-07T09:52:00.000-07:00

Jag läste en notis i The New Yorker om en konstnär vid namn Daniel Bejar, som av en slump får reda på att han har en namne som spelar i ett ganska känt band. Musikern Daniel Bejar har långt hår och skägg, så konstnären Bejar skaffar detsamma. Sen gör han ett projekt av att i detalj imitera foton av musikern Bejar, och till exempel dyka upp på samma platser som sin namne, utan att någonsin faktiskt träffa eller tala med denne. Konstnären Bejar får också ta emot en hel del fanbrev addresserade till musikern Bejar. Kolla själva. Det är helt skruvat, och så jäkla roligt. (Nästan lika roligt som detta.)

De är ju i alla fall fina att titta på

2011-04-06T21:28:00.000-07:00

Idag efter jobbet gick jag och shoppade lite i en av mina bästa vintagebutiker. Hittade ett par svarta byxor med hög midja och en leopardmönstrad cardigan. När jag betalade sa tjejen i kassan: "These clothes totally look like you. And I don't even know you!"

Då kände jag lite att, fan, är min klädstil så förutsägbar? Svaret är nog ja. Ibland tänker jag att jag önskar att jag var lite mer intresserad av mode. Jag har en hel garderob med fina klänningar, byxor och koftor, men har nästan alltid typ svarta jeans, en svart top och skinnjacka på mig. Jag äger nog närmare 200 par skor, varav de flesta är högklackade, men använder nästan alltid boots eller ballerinaskor. Om jag hade varit mer genuint intresserad av mode och kläder tänker jag mig att allt i min garderob förmodligen hade kommit till användning.

En inblick i den försummade garderoben

Ett tag tänkte jag ge mig på ett ett-par-skor-om-dagen-projekt, och faktiskt använda ett nytt par skor varje dag i en månad eller så. Men det är så jobbigt att köra bil i högklackat. För att inte tala om hur jobbigt det är att gå i högklackat. Så det rann liksom ut i sanden lite. Kanske borde ge det ett nytt försök. Klackar till vardags.

Who's with me?

I kampen mot tristessen

2011-04-06T10:07:00.000-07:00

För ganska exakt tre år sen (inser jag nu, det känns som det var typ förra året) hade jag så sjukt många bollar i luften; jag skrev kandidatuppsats i medie- och kommunkationsvetenskap på JMK på heltid, jag läste grundkursen i journalistik på Poppius på kvällarna, jobbade ungefär halvtid i Akademibokhandeln, repade med bandet två gånger i veckan, gick och gymmade ungefär lika ofta, samt var alltid ute på spelningar och krogen på helgerna. Det var stressigt och ohållbart i längden, men under de kanske fyra månaderna på detta schema insåg jag något om mig själv, nämligen att ju mer jag har att göra, desto effektivare är jag på att få det gjort.

När jag var klar med uppsatsen och Poppius, och bara hade deltidsjobbet och bandet kvar att oroa mig över, blev jag för en stund nästan överväldigad av tristess. Och är det något jag inte hanterar speciellt bra är det tristess.

Den här veckan går lite i anti-tristessens tecken, vilket jag gillar. I söndags åkte jag och ett gäng vänner på roadtrip till Banning, som är en liten håla ungefär 1,5 timmar norr om San Diego, för att se Koffin Kats spela. Vi kom hem vid 2 på natten, och fyra timmar senare vaknade jag för att gå till jobbet. Igår var jag och red, min första tisdag, eftersom jag nu har börjat rida två gånger i veckan istället för en. Kan helt enkelt inte vänta en hel vecka mellan varje gång. Idag ska jag repa med nya bandet - vi har lite nya medlemmar som ska drillas in eftersom vi sparkade ut alla andra. Bandrep brukar dessutom innebära öl och poker, vilket har utvecklats till en fin onsdagstradition. Imorgon har Lucky 13 modevisning och burlesqueshow i Ocean Beach, och vi i CFAC kommer vara där med ett photo booth. Sen är det helg och då händer det oundvikligen en massa roliga saker, som spelningar, mer ridning, och så ska jag fotas i spännande kläder av en av mina favoritfotografer - men mer om det senare.

Nu gäller det bara att försöka hitta på en plan för hur och när jag ska hinna med att sova, äta, blogga, klappa katterna och umgås med min bättre hälft.

The heart is deceitful above all things

2011-04-04T15:59:00.000-07:00

Jag följde med Isaiah på träff med en bilklubb han är med i häromdagen, bara för att säga hej till hans bilsnubbekompisar. Efteråt berättade Isaiah att flera av killarna där hade uttryckt en viss förvåning över att "a guy like him" är gift med "a girl like me".

Det är inte första gången det händer. Eftersom vi till ytan ser väldigt olika ut får vi ständigt försvara vårt förhållande för folk som inte känner oss speciellt väl. Han ser ut som en typisk gymkille, och förväntas därför dejta en deffad storbystad blondin (ha!). Jag har tatueringar och färgat hår, och förväntas omge mig med rockkillar som spelar i band och dricker whisky.

Jag känner ständigt att jag är ganska trött på det här, att folks förutfattade meningar och förmåga att applicera stereotyper på allt och alla genererar en massa helt onödigt skitsnack. Och det är fascinerande hur folk ofta blir provocerade av det hela - som om vårt förhållande är en personlig förolämpning mot de som tror sig veta hur saker och ting SKA vara.

Isaiah har dejtat deffade blondiner, och jag har hängt med fler tatuerade bandkillar än vad som förmodligen är hälsosamt. Men faktum återstår att ingen av de relationerna funkade, ingen av de personer vi enligt omgivningen borde passa så bra ihop med visade sig vara den rätta. Snarare tvärtom.

Istället har vi alltså hittat varandra. Och precis alla som känner oss tillsammans vet hur rätt vi är för varandra, hur allt liksom klaffade och alla bitar föll på plats så fort vi träffades. Just att vi är så olika är nio gånger av tio en tillgång, och något som vi utnyttjar till fullo till vår fördel.

Om en månad har vi varit gifta i ett år. Det är lite såna här saker jag tänker på nu när ettårsjubileet närmar sig. Sen tänker jag att jag skiter väl fullständigt i vad folk tycker, att det är deras demoner och inte mina.

Och att de bara är avundsjuka för att min kille har ett sexpack.

Vi som Cruella Deville och random Sparta-krigare på Halloween.

Två sorters hästkrafter

2011-04-03T15:40:00.000-07:00

Igår: Seriöst drömbilssuktande efter en Bel Air herrgårdsvagn och andra vrålåk på Goodguys årliga bilshow i Del Mar.

Idag: Lite välbehövlig kvalitetstid på hästryggen med finaste Gidget.

Att spela eller icke spela

2011-04-02T06:00:00.000-07:00

Häromdagen åkte jag och min kompis Becca på en liten roadtrip till Pala Casino. Pala är ett indianreservat ungefär 30 minuter öster om Carlsbad, och casinot där är ett av de största i södra Kalifornien.

Jag vet inte om folk utanför USA i allmänhet känner till detta, men indianreservaten här betraktas rent juridiskt som suveräna stater med laglig rätt att bedriva spelverksamhet långt utöver vad som är tillåtet i delstaten de befinner sig i. Och det är en allmänt vedertagen åsikt att detta är den amerikanska regeringens sätt att stilla sitt dåliga samvete över att ha tagit ifrån ursprungsbefolkningen dess land och förtryckt dem under de senaste århundradena. Lite som att skicka blommor till en partner man varit otrogen mot. Fast istället för rosor ger man dem en mångmiljardindustri - jag läste någonstans att indianreservatens casinos drar in mer pengar årligen än Las Vegas och Atlantic City tillsammans. Bara att tacka och ta emot, alltså.

Varje gång jag är på ett casino kommer jag till samma insikt - att jag gillar den romantiserade Hollywoodbilden kring casinospelande mer än jag gillar det faktiska spelandet. För mig är det så svårt att begripa hur - och varför - folk kan sitta och hålögda spela bort sina besparingar utan någon som helst garanti att någonsin vinna tillbaka dem. Men Becca, som visade sig vara en på gränsen till spelberoende casinofantast (intressant när man får se helt nya sidor av sina vänner), förklarade det med att hon helt enkelt älskar att spela. Det är att betala för en upplevelse - för spelglädjen snarare än för ett desperat försök att bli rik. Jag förstår vad hon menar, men känner ändå att ska jag betala för en upplevelse lägger jag nog hellre pengarna på att typ åka bergochdalbanor eller hoppa bungyjump. Men så är jag också en hemskt dålig förlorare.

Lite länkkärlek

2011-04-01T16:39:00.000-07:00

Jag läser helst bloggar med mycket text och lite bilder. Bilder är kul, men jag uppskattar smarta, roliga och välskriva texter så mycket mer. Är ju något av en bokstavsnörd. Men så ibland dyker det upp en blogg med nästan bara bilder som jag totalt kärar ner mig i. Eller, "ibland" var att ta i. Det har faktiskt aldrig hänt. Förrän nu. Hur har jag kunnat missa Karins konstgrepp?